Publicerad 1978   Lämna synpunkter
SLÄNTA slän3ta2, v. -ar, -ade, -at, -ad, l. -er, slänte, slänt, slänt (pr. sg. -er OPetri 2: 421 (1531) osv. — ipf. -ade Ahlman HändSpel. 9 (1917) osv. slänte Suneson GGrund 166 (1926) osv. — p. pf. -ad VetAH 1746, s. 248, osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (i EFTERSLÄNTARE).
Ordformer
(förr äv. sle-)
Etymologi
[jfr d. slente, nor. dial. slenta, t. schlenzen; i avljudsförh. till SLINTA. — Jfr SLÄNT, sbst.1—2 o. adj., SLÄNTA, sbst.2, SLÄNTRA]
1) (†) slå till (ngt) med lätt l. hastigt (förbiglidande) slag. Sedan halmen (vid läggande av halmtak) blifvit släntad i stubben med handen, snöres hårdt åt, och slås en knut på vidjan ofvanför öglan. VetAH 1746, s. 248.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) glida l. slinta; förr äv.: snubbla l. vackla. OPetri 2: 421 (1531). Tu gör vnder mich rum til at gå, at mina hälar icke skola slenta. Psalt. 18: 37 (öv. 1536). Slänta (dvs.) Snafwa, stapla, glida, halka. Schultze Ordb. 4550 (c. 1755). Det var icke ett träd som föll ditåt man menade. Sågarna satte sig fast och yxorna slänte. Suneson GGrund 166 (1926).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slutta. Salander Gårdzf. 189 (1731). Hakan släntade som en snipa mot den tunna halsen. Nilsson BombiNick 63 (1946).
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) röra sig långsamt l. driva omkring l. slå dank o. d.; förr äv. om vind: avta, mojna; jfr SLANTA, v.2, SLÄNTRA 1. Judas ähr en så bitter skalk / Thesslikes en stoor fylle kalk, / Som inthet är waan än perlementa / Och vth medh hore husknutarna slenta. Rondeletius 75 (1614). Wädret slenter (dvs.) thet sachtas. Spegel 445 (1712). Lind (1749). jfr EFTER-SLÄNTA.
5) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) göra (ngt) sluttande; särsk. i den särsk. förb. SLÄNTA NED.
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLÄNTA AV10 4. särsk.
1) till 3: sluttande sjunka ned l. övergå (i ngt). En udde, som steg .. i diset, hög, kal och naken och snabbt släntade av i låga, döda klitter. Ahlman HändSpel. 9 (1917).
2) (†) till 4, opers., i utvidgad anv., = knalla, v.2 4. Thet slenter af. Spegel 445 (1712; från Smål.).
SLÄNTA KRING, se slänta omkring.
SLÄNTA NED10 4. till 5; särsk. (mera tillf.) i pass. närmande sig deponentiell anv., om axlar: bli (mera) sluttande, få (starkare) lutning nedåt. Hans breda, höga skuldror började släntas ned. Salje NattBröd. 206 (1968).
SLÄNTA OMKRING10 04, äv. KRING4. till 4: släntra omkring. Hesselius FruentSp. 139 (c. 1710).
SLÄNTA UNDAN10 32, äv. 40. till 2: glida l. slinta undan. Det är då ett riktigt nöje att iakttaga, huru varsamt hästarne sätta sina fötter .. ingen sten slänter undan för dem. SDS 1904, nr 226, s. 1.
Ssg: (4) SLÄNTE-DAG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dag med ringa l. lätt arbete; jfr slank-dag. Suneson GGrund 71 (1926).
Avledn.: SLÄNTIG, adj. [sv. dial. släntig, sned, sluttande, släntet, n., halt, halkigt] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: hal, halkig. Wallquist Doktorn 89 (1935). Den första höstsnön (hade) fallit, och den gjorde vandringen på gångstigen uppför fjälldalen tung och släntig. Dens. LappmDokt. 67 (1936). Carlsson GlestGård. 123 (1943).

 

Spalt S 7235 band 28, 1978

Webbansvarig