Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLURV slur4v, sbst.2, n.; best. -et; pl. (i bet. 2) =.
Etymologi
[sv. dial. slurv; jfr nor. slurv; vbalsbst. till SLURVA, v.1]
1) (numera i sht i vissa trakter) slarv (se SLARV, sbst.1); äv. konkretare, dels: fuskverk, dels: oordning, oreda. Lagerbring 1Hist. 2: 156 (1773). Nordforss (1805; äv. konkretare, om fuskverk). Det slurf och den svinaktighet, som .. rådde (i ett visst laboratorium), är obeskriflig. Berzelius Res. 63 (1812). (P. af Lunds författarskap utmärks) af slurf och slöddrighet, en afgjord brist på .. renhet i stämning och smak, vårdadt språk, sedlig hållning och värdighet. Atterbom Siare 4: 170 (1847). Östergren (1941).
2) (förr) vid betygsättning vid läxförhör i vissa skolor använd negativ enhet angivande grad av oförmåga att redogöra för läxa. ÅbSvUndH LIX. 1: 7 (1895; i skildring av förh. på 1840-talet). SErikÅb. 1914, s. 135 (om förh. c. 1850).
Avledn. (till 1): SLURVAKTIG, adj. [äv. att hänföra till slurva, v.1] (numera i sht i vissa trakter) slarvaktig (se slarvaktig, adj.1); jfr slurvig. Bergklint MSam. 1: 3 (1781; ss. adv.). Förlåt ett slurfaktigt skrifsätt. ArvskifteVäxjö 1835, Bil.
Avledn.: slurvaktighet, r. l. f. (numera i sht i vissa trakter) slarvaktighet. Dalin (SVS) 3: 127 (1734). Lindfors (1824).

 

Spalt S 6810 band 27, 1977

Webbansvarig