Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLUBBIG slub3ig2, äv. SLUBBOT slub3ot2, förr äv. SLOBBOT, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(slobbott 1597. slubbig 1893 osv. slubbot 1639)
Etymologi
[sv. dial. slubbig, slubbot; jfr nor. dial. slubbutt, vårdslös, lt. slubbsch, slubbisch, tölpig, vårdslös, ovårdad; till SLUBB, sbst.1, o. SLUBBA, v.1]
(numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tafatt, drumlig, otymplig; äv. dels: ovårdad, vårdslös i klädsel, dels om klädesplagg: alltför vid l. omfångsrik (o. sålunda otymplig); förr äv. om katt: ruggig (se d. o. I 1). Gadelius Tro 2: 312 (i handl. fr. 1597: slobbott; om katt). Wänsterhanden håller, Högherhanden arbetar ..: Alt medh fogh och lämpa, med mindre en är sielfwer oskickeligh, och owijgh, (otyyk, slubbot). Schroderus Comenius 264 (1639). Browallius Elida 113 (1938; om byxor). Han var en mager blond pojke, slubbigt klädd och (osv.). Hedberg Vild 94 (1949).

 

Spalt S 6757 band 27, 1977

Webbansvarig