Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLANTA slan3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. slanta; jfr d. slante, äv.: dingla, svänga, nor. dial. slanta; i avljudsförh. till SLINTA. — Jfr SLANS, SLANT, sbst.1—3 o. adj., SLANTA, v.3, SLANTER, SLANTHÄRVEL, SLANTRA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) röra sig vårdslöst l. hit o. dit; (ovårdad) driva l. vanka omkring l. slå dank; äv. bildl. Arvidi 47 (1651; i rimlista); möjl. till SLANTA, v.3 När Mänskjan war ut-om dijn (dvs. Guds) Budords Gränszer slantat. Columbus OdæSv. 41 (1674). Slanta .. (dvs.) drifwa, wräka omkring och göra intet. Schultze Ordb. 4475 (c. 1755). Hon beklagade sin Jakob, som slantade i skogen och slet så ondt. Gick och bar sig all ((dvs.) trött) på sånna utäcker (som björnungar). Schröder MinnSkog. 81 (1888).
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLANTA IN10 4. under kringdrivande komma l. ta sig in (någonstädes); äv. bildl. Utan yttre anledning slantade hennes tankar in på ett område, som hon hittills hade förbjudit dem att beträda. Lyttkens Herd. 111 (1955).
SLANTA OMKRING10 04. Serenius Lll 1 a (1734). ÖoL (1852).
Ssgr (†): A: SLANT-HORA. kringdrivande lösaktig kvinna; jfr slanta, sbst.2 Verelius 235 (1681).
B: SLANTE-VECKA. = slank-vecka. Det är Slantewekan nu K(äre) faar, sa Drängen Hans till prof(essor) Spole, då han frågade honom, hwarföre han gick så lent. Celsius Ordspr. 11: 89 (c. 1710).
Avledn. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLANTA, sbst.2, f. [sv. dial. slanta] (ovårdad) kvinna l. flicka som driver omkring l. slår dank. Serenius Lll 1 b (1734).

 

Spalt S 6448 band 27, 1976

Webbansvarig