Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLANT slan4t, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[sv. dial. slant; samhörigt med SLANTA, v.2 — Jfr SLANTA, sbst.1]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hal. NVedboDomb. Vårt. 1766, § 31.
2) sluttande; ss. förled i ssgn SLANT-AXLAD.
3) (†) slintande; anträffat bl. övergående i substantivisk l. adverbiell anv., i uttr. slå slant, slinta, slå slint. Släggia slåår slant, när händer äro klädd i want. Törning 137 (1677).
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (2) SLANT-AXLAD, p. adj. om person: som har sluttande axlar. DN(A) 1968, nr 315, s. 22.
(1) -SKODD, p. adj. som har hala skor. Quennerstedt C12 1: 106 (1916; i pl., om hästar).

 

Spalt S 6447 band 27, 1976

Webbansvarig