Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄVEL, m.; anträffat bl. i pl. -vler.
Etymologi
[fsv. skävel; jfr fd. skiewel (ä. dan. o. dan. dial. skævl); sannol. av mlt. schevel, dumbom o. d.; av omtvistat urspr.]
(†) opålitlig l. förrädisk l. brottslig person, usling, skurk. Gud bettred, att almogen haffwer icke bättre förstånd, vtan lathe förråde sig af tolcke lösactige skäffler och Landlöpere och förrädere (som Nils Dacke). G1R 15: 129 (1543).

 

Spalt S 6058 band 27, 1975

Webbansvarig