Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄNKT ʃäŋ4kt, p. adj., förr äv. SKÄNK, adj.
Ordformer
(förr äv. ski-, -en-. -nk 1664. -nkt (-nckt) 1664 osv.)
Etymologi
[efter t. geschenkt, sannol. eg. p. pf. av schenken (se SKÄNKA, v.); formen skänk är sannol. utlöst ur ssgr som SKÄNK-HANTVERK, SKÄNK-ÄMBETE]
Anm. Här icke upptagna användningar av skänkt behandlas under SKÄNKA, v.
(i fråga om förh. under skrånas tid) om hantverk: (som kännetecknades av vandringstvång o.) vilkets medlemmar vid sammankomster brukade (l. hade skyldighet att) iskänka äreskål (jfr SKÄNK, sbst.2 1) åt l. lämnade bidrag i form av pengar l. kost o. logi till vandrande gesäller av skrået; äv. med på olika sätt modifierad innebörd; äv. om mästare l. gesäll: som tillhörde sådant hantverk. Skänckte och oskänckte kangiutare. Löfgren TenngjH I. 1: 101 (i handl. fr. 1664). Därs. 102 (: skänke, pl., om gesäller). Uti Augsburg, neder Sachsen och i Sjöstäderne hålles Garfwerierne som et skänckt handtwärck. Kiellberg KonstnHandtv. Garfw. 4 (1753). Under intryck av .. (förh. i Tyskl.) inträdde också i Sverige den delvis mycket dunkla indelningen i ”skänkta” och ”ickeskänkta” ämbeten. Heckscher SvEkonH 1: 378 (1936; om förh. på 1600-talet). — jfr O-SKÄNKT.

 

Spalt S 5878 band 27, 1975

Webbansvarig