| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄNDLIG ʃän3dlig2, förr äv. SKÄNDELIG, adj. -are. adv. = (†, CupVen. C 6 b (1669)), -A (†, G1R 1: 108 (1523), Schultze Ordb. 4164 (c. 1755)), -EN (G1R 27: 64 (1557) osv.), -T (SvTyHlex. (1851) osv.).
skamlig (se d. o. 1); ofta (o. numera bl.) med starkare klandrande innebörd: gemen (se GEMEN, adj. 9) l. lumpen o. skamlig, gement l. grovt skamlig; numera i sht med tanken särskilt fäst vid att den l. det som betecknas av huvudordet bryter mot resp. innebär l. kännetecknas av brott mot den vördnad l. respekt l. hänsyn som borde visas mot ngn l. ngt som är l. borde hållas helig(t) l. okränkbar(t), särsk. mot Gud l. Guds l. moralens bud l. andra människors integritet; jfr SKÄNDA 1, 4.
a) om person: (gemen o.) skamlig (se d. o. 1 a). Philo .. hotar the weldigha, och skendeligha liughare medh Gudz strenga doom. FörsprSalWijsh. BBb 3 a (Bib. 1541). (Växjö domkyrka) vore kanske (om G. II A. icke funnits) en krämarebod för skändliga Munkar, som sålde syndernas förlåtelse åt den mestbjudande. Tegnér (WB) 7: 130 (1832). En skändlig flickjägare. Idun 1888, s. 226. Sådana grymma mördare som Bonnot och Garnier, de skändliga bilbanditerna. Ashton-Wolfe Spind. 60 (1930).
b) om ngt sakligt: (gemen o.) skamlig (se d. o. 1 b); äv. ss. adv. (se β); stundom äv. med förbleknad innebörd, väsentligen uttryckande den talandes känslor: förskräcklig, avskyvärd, gräslig, vidrig o. d. Ett skändligt dåd. Skändlig flykt. Spela någon ett skändligt spratt. Han blev på det skändligaste bedragen. 1Mack. 16: 17 (Bib. 1541; om svekfullt beteende). Med skändelige Ord och itt syndefult Lefwerne wanhedra Gud. Ekman Siönödzl. 146 (1680). Sabbatens skendeliga ohelgande. Swedberg Cat. 39 (1709). De täta stötarne på den skändliga landsvägen föreföllo mig behagliga .., ty den vackra flickan (bredvid mig på vagnssätet) sjönk .. än öfver min axel, än till mitt bröst. Atterbom Minn. 36 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Skadlig kan .. (vår inbillningskraft) blifwa .. om man upfyller henne med orena och skändliga bilder. Hartman Naturk. 298 (1836). (Erik den helige) fick budet om det skändliga anfallet mitt under mässan. SagSed 1938, s. 95. SvHandordb. (1966; om gärning). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) om mun (se MUN, sbst.1 4 d α). UpplDomb. 5: 196 (c. 1595). En annan brukade och skändelig mund vppå mig. LWivallius (c. 1632) hos Schück Wivallius 1: 129.
β) ss. adv.: (gement o.) skamligt (se SKAMLIG 1 b η); stundom övergående i anv. ss. förstärkningsord, övergående i bet.: ordentligt, grundligt. Skändligen l. skändligt bedragen. Företaget misslyckades skändligen. G1R 1: 108 (1523). (Utanför Kokenhusen) fann .. (Carl Carlsson Gyllenhielm) rytterna .., hvilka han temmeligen ovennligen hälsade, för thett the honom och footfolket så skänneligen hade förlåtidh och tagidh flychten. HH 20: 352 (c. 1640). (Han hade) dagen til förene .. begått temmelig excess .. i drickande, och således skändeligen fördärfwat magen. Weise 1: 158 (1769). Sex älgar lurade jägarna skändligt. DN(B) 1952, nr 250, s. 10.
Spalt S 5851 band 27, 1975