Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄLLE ʃäl3e2, sbst.2, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. sjä-)
Etymologi
[sv. dial. skälle; till SKÄLLA, v.1]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om växter vilkas fröhus i torrt tillstånd ge ifrån sig ett skramlande ljud, då de skakas; särsk. dels om Rhinanthus serotinus (Schönh.) Sch. & Th., stor höskallra, dels om Thlaspi arvense Lin., penninggräs (se d. o. 1); jfr SKÄLLA, sbst.1 2 b, SKÄLLER. Linné Fl. nr 542 (1755; om Rhinanthus serotinus; från Skåne). Bolin Åkerogräs. 130 (1926; om Thlaspi arvense). jfr BERG-SKÄLLE.
2) [namnet överfört från Thlaspi arvense Lin., som liksom Alliaria Scop. har löklukt] (numera föga br.) bot. löktrav. NormFört. 27 (1894; om släktet). 2SvUppslB 1: 652 (1946). jfr LÖK-SKÄLLE.

 

Spalt S 5798 band 27, 1975

Webbansvarig