| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄCKIG ʃäk3ig2, adj. -are (gradf. mera tillf.); förr äv. SKÄCKOG l. SKÄCKOT, adj.
1) som har (en färgteckning bestående av) jämförelsevis stora (oregelbundna) mörka fläckar på vit (l. ljus) botten l. som har omväxlande vita (l. ljusa) o. mörka fläckar; äv. allmännare: brokig l. fläckig (se b). — jfr BLÅ-, BRUN-, GRÅ-, RYGG-, RÖD-, SVART-SKÄCKIG.
a) om (färgteckning hos) häst l. (numera bl. mera tillf.) nötkreatur; jfr SKÄCK, sbst.1 1. Schultze Ordb. 4180 (c. 1755). Wilda hästar äro till färgen alltid musgrå; men de tama hafwa olika färger och teckning såsom swarta, bruna, grå, hwita, skäckiga, bläsar. Berlin Lsb. 36 (1852). Skäckiga nötkreatur äro ganska vanliga. Sjöstedt Husdj. 1: 256 (1860). (Jag föredrog) landsvägsresan till Kristianstad med de vackra skäckiga hästarna, hingsten Skäck och vallacken Ajax, och den stora charabangen framför båtresan på Helgeå. Cronquist Ekipage 197 (1952).
b) om (färgteckning hos) andra djur l. om ngt sakligt; äv. allmännare: brokig l. fläckig. Geranium batrachoides flore variegato .. medh skäckota Blomster. Rålamb 14: 65 (1690). Wil man hafwa bundta, eller siäckiga Ungar (av kanariefågel), så tages en grön Hane til en hwit Hona, så blifwa the siäckiga. Aken Reseap. 301 (1746). Kræmer Orient. 80 (1866; om burnus). Efter .. (tiggarmunken) beskrifves (i Canterbury Tales) köpmannen med .. sin skäckiga dräkt. Björkman Chaucer 108 (1906). PT 1909, nr 292 A, s. 3 (om gråstenskyrka). Trägårdh Djurv. 244 (1927; om hund). När man såg fjällklumparna ligga där, höga, hotande, skäckiga av snöfläckar, .. kunde man inte tro att .. de hyste fjällflorans blonda älsklighet på sina mörka sluttningar. TurÅ 1942, s. 363. — särsk. entomol. i uttr. skäckig trägnagare, förr äv. anob, trägnagaren Xestobium rufovillosum De Geer. 1Brehm III. 2: 25 (1876: anoben). Trägårdh Skogsins. 47 (1914: Trägnagaren).
2) (i vitter stil, tillf.) bildl.: som präglas av rastlösa l. sinnesstörande växlingar, (rastlöst) brokig (se d. o. 2 a). Det var som om luften i rummen varit infekterad med det moderna livets skäckiga oro. Själva stolarna man satt på tycktes färdiga att marschera bort på sina fyra ben. Siwertz Pagoden 190 (1954).
Spalt S 5723 band 27, 1975