Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÅTA skå3ta2, v.2, äv. (numera föga br.) SKOTTA skot3a2, v.7 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skotta 1894. skåta 1840 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skåta, staka (båt); etymologiskt identiskt med SKOTTA, v.6]
sjöt. förflytta (båt) gm att skjuta årlommen från sig; särsk.: (stående, vänd mot fören) förflytta (båt) på detta sätt; äv. abs.; jfr MYNNA, v.2 Skåta, (dvs.) att tvinga bladet af en åra genom vattnet, på så sätt nemligen, att man för lommen ifrån sig, i ändamål att gifva farkosten den rörelse, man önskar. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Man bör .. söka roddare, som skickligt ”skottar” uppför den strida .. ån. TurHb. 1: 42 (1894). Skåta, (dvs.) att med ansiktet vänt för över ro en båt. Vanligtvis sker det stående. Stenfelt (1920). Rydholm (1967).
Särsk. förb.: SKÅTA SIG FRAM10 0 4. sjöt. ta sig fram (med båt) gm att skåta. Gondoljärerna i Venedig skåta sig fram. Stenfelt (1920).

 

Spalt S 5720 band 27, 1975

Webbansvarig