| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYGGA ʃyg3a2, v.2 -ade, l. (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) -er, -de, -t, -d (pr. sg. akt. -ar Broocman Hush. 2: 69 (1736) osv.; -er LPetri Job 36: 32 (1563), Sundén (1891) osv. — pr. sg. pass. -as TT 1896, Byggn. s. 79 (: öfverskyggas) osv.; -es Rudbeck Atl. 2: 150 (1689: förskygges), Böttiger i 2SAH 50: 386 (1874: öfverskygges) osv.; -s LBÄ 5—6: 1 (1797), Franzén Skald. 2: 144 (1825, 1828). — ipf. -ade Schröderheim Ant. 140 (1795: öfverskyggade) osv.; -de Mat. 17: 5 (NT 1526: vmskygde) osv. — sup. -at Gezelius Spegel M 4 b (1714) osv.; -t Schroderus Os. 2: 398 (1635: öfwerskygt) osv. — p. pf. -ad Broocman Hush. 2: 103 (1736) osv.; -d JPGothus Helg. D 3 b (1593: öffuerskygd) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med skygga ss. senare ssgsled, Liturg. 48 a (1576: öffuerskyggelse), Schultze Ordb. 4421 (c. 1755: Överskyggelse)), -NING.
1) i fråga om att ngn (gm viss åtgärd) l. ngt ger skugga l. skydd mot solen (solljuset l. -värmen) l. mot ljus; numera företrädesvis i a α, b α o. ss. ssgsförled.
a) med personligt l. sakligt subj.: betäcka (ngn l. ngt) med skugga, skänka (ngn l. ngt) skugga, ge (ngn l. ngt) skydd (mot solen); äv. om skog l. träd l. lövverk o. d.: skuggande l. skylande täcka l. omge l. inbädda o. d. (ngt), beskugga, omskugga, överskugga; äv. i utvidgad anv. (jfr ζ): ge (ngn l. ngt) skydd (mot vind l. väder l. regn o. d.), särsk.: ge lä (mot vind); äv. med objektet ersatt av prep.-adverbial inlett med för l. över (jfr anm. sp. 5513); förr äv. i uttr. skygga på ngn, om skugga: falla på ngn. The vthbåro på gatunar siwka menniskior, och ladhe them j sängar och på bårar, ath thå Petrus kom gongandes motte ath minszta hans skugge skyggia på någhon vthaff them. Apg. 5: 15 (NT 1526; Bib. 1917: falla på). (Snön ligger kvar mellan bergen) emedan Solen .. ey .. går så högt, att icke Bergzkullarna skyggia för Sniön. Rudbeck Atl. 3: 574 (1698). Acacia har jag planterat i trägården, men hon will intet komma fort, utan att jag hade stora stamträd, att sätta henne emällan, som skygde henne. Linné Bref I. 2: 292 (1767). Oss berg och skogar skygga / Mot stormens il ibland. Sehlstedt 4: 148 (1871). Vi människor .. / älska .. furorna, som skygga / oss mot vinterns köld och sommarns brand. Lundegård Tillvaratag. 90 (1902, 1918). Ett litet ställe med två höga lönnar skyggande över det grönskimrande, spåntäckta taket. Browallius Byväg. 69 (1934). — jfr BE-, FÖR-, FÖRE-, KRING-, OM-SKYGGA o. O-SKYGGD. — särsk.
α) (fullt br.) med personligt subj., i sådana uttr. som skygga ögonen, äv. sina ögon med handen l. skygga för ögonen (mot solen) l. skygga med handen (för ögonen), hålla (öppna) handen ss. en skärm l. dyl. över ögonen för att skydda dem mot solen l. för att (gm avskärmande av ljus l. reflexer) se bättre, skugga för ögonen; stundom äv. enbart med tanke på den gest med handen l. det övertäckande av ögonen som handlingen innebär; jfr b α. (Sv.) Skygga ögonen med handen, (t.) die Hand den Augen vorhalten, um beszer sehen zu können. SvTyHlex. (1851). Från fönstret sågo de nu folket samladt på hamnuddarna och stundtals stående orörliga, skyggande för ögonen. Strindberg Hafsb. 172 (1890). Skygga sina ögon med handen. Sundén (1891). Ute var det stjärnklart, och himlen glittrade. Fru Unæus skyggade med handen. Nordström Borg. 153 (1909). Löjtnanten och barnen gjorde upp för sig, att när kungen kom åkande på vägen framemot Mårbacka, så skulle han helt hastigt skygga ögonen med handen liksom för att se bättre. Lagerlöf Mårb. 234 (1922). Jungfrurna kommo springande från köket och skyggade för ögonen mot solen för att se bättre. Krusenstjerna Fatt. 1: 465 (1935). Kalle skyggade med handen för ögonen och försökte se, vad det var (som farbror Einar köpte). Lindgren MästBlomkv. 27 (1946).
β) om (del av) huvudbonad, med avs. på kroppsdel (vanl. ansikte l. panna), ngn gg äv. person: (be)skugga, skydda mot solen; stundom äv. övergående i bet.: skymma, dölja. (Hattarna i Värend hade) sida och vida skyggen, hvilka hängde ned på axlarne, så att de skyggade hela karlen. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 218 (1868). Gummor med bomullshucklen skyggande för pannan. Johanson SpeglL 26 (1911, 1926). Av ansiktet kunde jag ej se mycket, en halmhatt skyggade det. Östergren (1940).
γ) (†) med personligt subj.: (gm övertäckning l. annan åtgärd) ge (växt) skugga l. skydd (mot solen), skugga (se SKUGGA, v. I 3 b); äv.: (gm viss åtgärd) ge (drivbänk l. växtdelar) skydd (mot vind l. väder l. åverkan). Broocman Hush. 2: 103 (1736; med avs. på drivbänk innehållande tobaksplantor). Cederhielm PVetA 1740, s. A 4 a (med avs. på växtdelar). Tulipanerne som (i juni) äro i högsta flor, kunna wid middagstiden emot solstrålarne skyggas, då deras fägring warar så mycket längre. Fischerström 2: 160 (1780).
δ) (†) med avs. på växt: skugga (o. därigm förhindra (önskad) tillväxt). Kornsäden skygger honom (dvs. rågen på ett fält med blandsäd av korn o. råg), får öfwerhanden och twingar honom wänta. Linné Skr. 5: 26 (1732). (Aspträdet) skyggar .. alt för mycket för gräset, så at det ej kan komma sig och blifwa frodigt. Trozelius Rosensten 49 (1752).
ε) (†) i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv., om dal: skuggad l. omhägnad (av berg l. lövskog). Grottor, kullar, lunder, häckar, / Skygda dalar, öpna fält, / Alt är där (dvs. i parken) tilsammanstäldt. Adlerbeth Skald. 2: 196 (1798).
ζ) (†) i vissa utvidgade l. mer l. mindre bildl. anv.; dels liktydigt med: skydda, beskydda (särsk. om Gud, med avs. på människa o. d.), dels (särsk. med avs. på illvilja o. d.): skyla, dölja, dels med avs. på ngt som är ljust l. klart l. ngts klarhet o. d.: förmörka l. fördunkla (med avs. på ngts klarhet l. glans äv.: förta). Hallt vpp en gång at skämma, och medh sådant mörker (som talet om våra förfäders grymhet o. råhet) skyggia och fördärfwa thenne wår liuse och klare tijdh och rätta dagzlius. Skytte Or. A 6 b (1604). Hwem som grijper til Christi fridh, han haffuer sannerligh en härligh Skugga, then honom för Gudz wredhe skygga och säker göra kan. MHaraldi Kylander E 1 a (1630). Lät ingen mulen Flek tins Anlets Klaarhet skygga. Spegel GW 175 (1685). Med dig, utwalda wän! jag Paradiset bygde, / Dit ljufwa sälskap mig för alla stormer skygde. Nordenflycht Turt. 7 (1743). Ho kunde icke (tro) .. at folk af fast högre insigt och wilkor skygde sin ilwilja bakom deszas (dvs. dalkarlarnas) enfaldighet? Celsius G1 1: 308 (1746). Tisteln och videt .. skygga deras (dvs. de vackra blommornas) glans. Kellgren (SVS) 5: 46 (1786). Skygga (o Gud) dem (dvs. de mina) med din hand. Thomander 2: 619 (1828).
b) med personligt l. sakligt subj.: skugga för l. skymma (solen), ge skydd mot l. avskärma (solen l. hetta l. ljus o. d.); äv. o. numera nästan bl. med objektet ersatt av prep.-adverbial inlett med för l. (e)mot (jfr anm. sp. 5513). BröllBesv. 465 (c. 1660; uppl. 1970: Skyggia för heeta). Samma stunden .. vpgick medh een hast ett Moln, hwilket Solen skygde, hennes swåra och olijdelige brännande affhölt och vndangömde. Sylvius Curtius 307 (1682). Hugg inte bort linden, då finns det ingenting, som skyggar mot, för solen! Östergren (1940). — jfr AV-, FÖR-SKYGGA. — särsk.
α) (fullt br.) med personligt subj., i uttr. som skygga med handen mot solen l. skygga för (i sht förr äv. skygga) solen l. ljuset med handen, skugga med handen för solen l. ljuset, skymma l. ge skydd för solen osv. med handen (vanl. för att kunna se bättre); jfr a α. Han skygger för liwset medh handenne. LPetri Job 36: 32 (1563). Hon .. stod med handen skyggande solen .. och såg efter oss. LfF 1906, s. 49. Eklundh Folk 96 (1918: med handen mot solen).
β) om (del av) huvudbonad. Möller (1790; om hatt). NorrlS 1—6: 102 (1798; om bräm på luva). Den hvita duken på hufvudet drogs ned öfver pannan för att skygga mot solen. PT 1904, nr 233, s. 3.
γ) (†) om träd, i uttr. skygga solvärmen för varandra, (på ett skadligt sätt) avskärma solvärmen för varandra. Dahlman Humleg. 70 (1748).
δ) med sakligt subj., i förb. med prep.-adverbial inlett med för l. (e)mot, i utvidgad anv.: ge skydd l. skydda mot (vind l. väder l. regn o. d.), särsk.: ge lä mot (vind); äv. om skog o. d., i uttr. skygga mot havet, skydda mot havet (särsk.: ge lä mot havsvindarna). (Ovanpå planterade ekollon kan man lägga) Tång, som både skygger för hårda wäder och göder marcken. Trozelius Rosensten 7 (1752). Skygga för regn. Lindfors (1824). Därborta går solen opp; / .. Rätt öfver de blåa skogarna / Som skygga mot hafvet i Öster. Strindberg Fagerv. 321 (1902).
c) refl., med personligt subj.: skydda sig (mot solen l. hetta l. ljus), skaffa sig skugga; äv. o. numera bl. (föga br.) i uttr. skygga för sig (med hand o. d.), skygga ögonen (med hand osv.); förr äv. i utvidgad anv., allmännare: skydda sig (mot upptäckt o. d.), dölja l. gömma sig. Efter Solen altid lyser .. bruka Inbyggarena (i landet ”Martinien”) skuggerika lunder, swala spatsergångar och kalla kälrar, at skygga sig uti för Solenes heta. Roman Holbg 175 (1746). Om man har en half oxhud, som håren sitta på, att skygga sig bakom, kan man .. jaga .. (rapphönsen) i nätet, men om skytten blir af dem sedd, flyga de straxt. Linné FörelDjurr. 131 (1748). I vänstra handens fingrar höll hon en brinnande ljusstump, och med den högra skyggade hon för sig, så att ljuset ej skulle falla henne i ögonen. Lidforss DQ 2: 537 (1892). — särsk. (†) bildl., i uttr. skygga sig under (lag), om person l. stånd: skydda sig bakom l. falla tillbaka l. stödja sig på (lag). 2RARP 15: 621 (1747; om bondeståndet). (Jag) skyggar .. mig allervnderdånigst vnder Kongl. Kyrkjo Lagen. AUnge i VDAkt. 1753, nr 178.
d) (numera föga br.) med sakligt subj.: skymma l. ge skydd mot solen, ge skugga; förr äv. i utvidgad anv., om berg: (på ett skadligt sätt) stå i vägen för l. avskärma (sol o.) vind. Någre (träd) äre skuggerijke, och skyggia: Såsom Lind, Lönn, Alm. Schroderus Comenius 113 (1639). Store, brante bärg, så nyttige som the stå i norden och nordwästen, så skadelige skygga de i syden och sydosten. Broman Glys. 3: 27 (c. 1730). Träden skygga. Sundén (1891).
e) [eg. till a, d] i p. pr., i mer l. mindre adjektivisk anv.: som skänker (ngn l. ngt) skugga l. skydd mot solen, skuggig; stundom äv. i utvidgad anv.: som ger (ngn l. ngt) skydd (särsk. lä) mot vind l. väder o. d.; i sht förr äv. bildl. (särsk.: beskyddande, hägnande). (Eng.) Frescades, .. (sv.) skyggande orter. Serenius X 4 a (1734). Blomstre på kumlet med skyggande blad törnrosen och rankan. Tranér Anakr. 230 (1833). Franzén Pred. 1: 47 (1841; bildl., om vingar). Ett träd, som blommar .., ja, den skyggande löfkronan allena .., huru förnöja de osz icke! Därs. 5: 272 (1845). Han (fick) se fyra damer, alla i släpande klädningar och stora skyggande hattar, komma ut ur skogen. Wahlenberg Guldhön. 32 (1912). Lagerlöf Troll 2: 167 (1921; om berg).
f) [eg. till a, d] (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret(are): (ngt som ger) skugga (se skugga, sbst. 1). (Lat.) Opacitas .. (sv.) Skygning. Wollimhaus Syll. R 3 b (1649). (Lat.) Umbella, (sv.) Skygning, Soleqwast. Stephanius CollMin. F 5 b (1687).
Anm. till 1. I de språkprov där objektet är ersatt av prep.-förb. inledd med för l. över är det i vissa fall möjligt att uppfatta prep. ss. uppbärande huvudtryck (varvid språkproven äro att hänföra till särsk. förb. nedan).
2) (†) i fråga om teckning l. målning: skugga (se SKUGGA, v. I 5). Höjdernas skyggande genom pensel med tusch (på kartor). Wingård Minn. 1: 21 (1846). — jfr FÖR-SKYGGA.
3) (numera föga br.) skifta i glansighet l. färg, skimra, glittra; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om (glans hos) mineral l. metall l. kristall l. brottyta på malmstycke o. d.: som skiftar (i glansighet l. färg), skimrande, glittrande. Denne Regulus är utan på gulaktig, men i brottet silfverfärgad, litet skyggande. VetAH 1751, s. 288. Därs. 1756, s. 179 (i p. pr., om sodakristaller). Finnas .. (på järn) gnistrande och liksom skyggande korn, plägar det gemenligen wara kallbräckt eller rått. Rinman JärnH 345 (1782). Argentin .. visar (ibland) en skyggande glans på Silfvergrund. Dens. 1: 74 (1788). JernkA 1825, s. 220 (i p. pr., om brottyta hos metallmassa). En del damascener-stål visar intet färgspel; andra sorter skygga med rödaktigt, andra åter med ett guldglänsande färgskimmer. Därs. 1846, s. 325.
SKYGGA FRAM. (†) till 1 a, d, om grenar på hängbjörk: skuggande l. skyddande mot solen sträcka sig fram (över ngt). Wetterbergh Penning. 372 (1847). —
a) till 1 a α: hålla hand l. dyl. för (ögonen o. därmed skugga för l. skydda mot solen); förr äv. i utvidgad anv.: täcka för (ögon med bindel l. dyl.). Afzelius Sag. 5: 212 (1843; i fråga om förtäckande av ögon med bindel). Auerbach (1913).
b) (†) till 1 b, om ljusveke: förmörka (ljuslåga); anträffat bl. abs. Schroderus Comenius 745 (1639). —
SKYGGA ÖVER10 40. (numera bl. i vitter stil) till 1 a: överskuggande skydda (ngt); (skyddande l. döljande) överskugga (ngt); jfr anm. ovan. (Sv.) Skyggja öfwer .. (t.) überschatten. Lind (1738); möjl. icke särsk. förb. Dalin 2: 752 (1855). jfr överskygga.
(1 a β, d) -HATT. (numera föga br.) om hatt (med brett l. nedhängande brätte) som skyddar (ansikte o. d.) mot sol (äv. mot regn o. d.). (Lat.) Petasus .. (sv.) skyghatt. VarRerV 17 (1538). Schultze Ordb. 1831 (c. 1755; om hatt avsedd att skydda mot regn). Bararmade damer i stora skygghattar. Nordensvan SvK 172 (1892). —
(1 a ζ) -HÅR. [sv. dial. skygghår, långt hår kring ögonen på häst; jfr äv. sv. dial. skyggstrå, långt styvt hår som hänger över öga (på häst)] (†) om (skyddande) längre o. grövre hår i djurs hårbeklädnad; jfr skyhår, skydds-hår. Linné Vg. 97 (1747; hos iller). Alströmer PVetA 1770, s. 91 (i uppräkning av olika slags hår). —
(1 a, d) -LAPP, sbst.1 (sbst.2 se sp. 5516). (numera föga br.) lapp (se lapp, sbst.3) som skyddar (kroppsdel, särsk. öga) mot sol l. ljus o. d. (särsk. om sådan lapp på l. tjänande ss. huvudbonad). Wistrand Husmed. 212 (1840; använd som skydd för öga vid ögoninflammation). Gamla kinesiskor ha ett par ”skygglappar” över framhåret, som på pricken erinrar om det s. k. ”stycket” i våra svenska allmogemössor. Kræmer ResJap. 62 (1913). —
(3) -MALM. (numera föga br.) ett slags blyglans vars kristaller reflektera ljuset olika, så att mineralet glänser i vissa riktningar, förhåller sig mörkt i andra; jfr skymt-malm. Bromell Berg. 80 (1730). Rinman (1789). —
(3) -MUSSLA. [musslans skal skiftar i glans] (†) mussla tillhörande släktet Asaphis Mod. VetAH 1793, s. 176.
SKYGGIG, adj.1, l. SKYGGOT, adj. (-ig 1649—1764. -ot 1734—c. 1755) (†) till 1 a, d: som ger (ngn l. ngt) skugga, skuggig, skuggrik. Wollimhaus Syll. (1649; under opacus). Ekblad 252 (1764).
Spalt S 5509 band 27, 1974