Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVÄTT skvät4, interj.
Ordformer
(förr äv. sqv-)
Etymologi
[ljudhärmande; jfr SKVÄTTA, v.2]
återgivande det plaskande ljud som uppkommer, då en vätska l. blöt massa o. d. stänker upp l. skvätter omkring, särsk. då ngt faller ned l. ngn trampar o. d. i vätskan osv. l. då en (mindre kvantitet av en) vätska osv. faller l. slår mot ngt l. dyl.; stundom äv. återgivande det ihåligt plaskande l. klafsande l. dovt smällande ljud som uppkommer, då ngn slår ngn på magen o. d.; jfr KLATSCH, interj., PLASK, interj., SKVATT, interj. Slå’n (dvs. slå honom) för magen / Så det säjer sqvätt. Bellman (BellmS) 1: 126 (c. 1772, 1790). I stället för att .. snön (för några dagar sedan) muntert knistrade under galoschen, säger nu lervällingen sqvätt! sqvätt! Törneros (SVS) 4: 68 (1825). Pang och skvätt! Där damp en kamel i smörjan. Hedin Pol 1: 107 (1911).

 

Spalt S 5436 band 27, 1974

Webbansvarig