Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKURUSTEN, r. l. m.; pl. -ar (VittAH).
Etymologi
[utlöst ur det fsv. ortnamnet Vibyskurusten, Viby socken i Östergötl. (till SKURA, sbst.4, o. STEN, med syftning på sten med skåra, kluven sten); ordet har i fråga om bet. anslutits till SKURDGUD]
(†, om forntida nordiska förh.) offersten. (Stenen) har utan twifwel warit någon så kallad Skurusten, wid hwilken blotades till Oden för seger. JHWallman i Iduna 9: 113 (1822). Dens. i 2VittAH 14: 109 (1828, 1838).

 

Spalt S 5377 band 27, 1974

Webbansvarig