Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKRÖNTA, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -er.
Etymologi
[sv. dial. skrönta; sannol. etymologiskt identiskt med sv. dial. skrynta, skrönta, kropp (se SKRUTT)]
(†) (ss. bikupa använt) ihåligt träd. Så kallade Skrönter, hvilka intet annat äro än uthålkade Lind-träd. Gullander SvarVetA 76 (1773); jfr Fischerström 1: 562 (1779).

 

Spalt S 5215 band 27, 1974

Webbansvarig