Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKRÄPP skräp4, sbst.2, n. (Schultze Ordb. 4392 (c. 1755) osv.), stundom r. l. m. (Granlund Ordspr. (c. 1880)); best. -et, ss. r. l. m. -en.
Ordformer
(skrep 1638. skräpp 1620 osv.)
Etymologi
[fsv. -skräp (anträffat bl. i ssgn genskräp, gengäld, återgäldande), sv. dial. skräpp, m. l. n., häftig knall, skryt; jfr ä. dan. o. dan. skræp, knall, högröstat tal (i ä. d. äv.: skryt), nor. dial. skrepp; till SKRÄPPA, v.]
(numera i sht i vissa trakter, vard.) skryt (särsk. i det tautologiska uttr. skryt och skräpp); förr äv.: tomt prat l. dyl. K(ung) Winnitar .. (ville) medh skräpp och pråål .. låta see och förnimma sin och sitt Krijgsfolcks mandom vthi krijgssaker. Schroderus JMCr. 195 (1620). (Fvn.) Skrap, .. (lat.) Inanis sonus, (sv.) Skräpp, fåfengt liud. Verelius 230 (1681). Hot och skräpp af wisza Kämpar / Gör et buller i hwar wrå. Dalin Vitt. 4: 84 (c. 1738). Egen skräpp luktar illa. Granlund Ordspr. (c. 1880). Baraste skryt och skräpp. Upsala(A) 1926, nr 57, s. 6. — jfr POJKE-SKRÄPP. — särsk. i uttr. på skräpp, för att skryta l. briljera. Woiwoden lätt och på skräpp föra legaterne een lijten Krook in i slottet. Palmquist ObsRyszl. 12 (1674). Köra på skräpp och i kapp. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740).
Ssgr, se skräppa, v. ssgr.

 

Spalt S 5205 band 27, 1974

Webbansvarig