Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRÄNIG skrä3nig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
LoW (1889).
1) motsv. SKRÄN, sbst. 1, SKRÄNA 1, om person: som skränar l. är benägen att skräna, högljudd, bullersam; äv. med sakligt huvudord, särsk. dels om persons röst l. skratt: högljudd, bullersam, dels om stämning o. d.: som kännetecknas av skrän. Det hördes steg utanför och skräniga röster. Virén Skizz. 49 (1890). (I nattlokalen Olympia) är stämningen högre och mera skränig (än på Maxim). Rogberg Portug. 97 (1931). En storvuxen, skränig och skrytsam ung man från Kittery. Malm Roberts Arund. 31 (1939); jfr b. SvScoutförbBibl. 28: 12 (1939; om skratt). — särsk.
a) motsv. SKRÄN, sbst. 1 slutet, SKRÄNA 1 a, om person: som protesterar l. framför kritik l. krav l. påståenden högljutt l. på ett tarvligt sätt (o. utan fog); äv. om (muntligt l. skriftligt) uttalande: som innehåller protester l. kritik l. påståenden o. framföres högljutt l. på ett tarvligt sätt (o. utan fog). En .. liten vulgär, påflugen och skränig jude. Johanson SpeglL 279 (1926). Slutligen må .. återgivas ett par av de skränigaste uttalandena i den socialdemokratiska pressen. SvD(A) 1933, nr 65, s. 4.
b) (ngt vard.) motsv. SKRÄNA 1 d, övergående i bet.: skrytsam. (Sv.) skränig .. (t.) prahlerisch. Auerbach (1913).
2) motsv. SKRÄN, sbst. 2, SKRÄNA 2, om djur (i sht fågel): som skränar l. är benägen att skräna; äv. med sakligt huvudord, särsk. om tidsperiod: fylld av skrän. De skräniga, bullersamma snöskatorna. Friluftsbild. 32 (1893). Vårens skräniga morgnar. Sjödin AspTält 7 (1959).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2, motsv. SKRÄN, sbst. 3, SKRÄNA 3; särsk. om musik: högljudd l. gäll l. skrällig. Den skräniga marsch, som komponerats till Luegers ära. GHT 1897, nr 260, s. 2.
Avledn.: SKRÄNIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara skränig.
1) till 1. Blomberg MolnBröd. 254 (1932).
2) till 2. Rosenius SvFågl. 2: 178 (1922).

 

Spalt S 5190 band 26, 1973

Webbansvarig