Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRÅMANSIKTE skrå3m~ansik2te, n.; best. -et; pl. -n.
Etymologi
[sv. dial. skråmansikte; förleden sannol. besläktad med fvn. skráma o. nor. dial. skråma, båda med bet.: glänsa, skina (jfr nor. dial. skråmøygd, storögd), möjl. till en utvidgning av roten i SKÄR, ren; möjl. dock av stammen i SKRÄMMA, v.2 (jfr fvn. afskrámligr, skräckinjagande); senare leden är ANSIKTE; möjl. påverkat till bet. av SKRÅPUK]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skråpuksansikte (se d. o. 1). (Den parisiske borgaren) ryggar (enl. Dostojevski) både instinktivt och medvetet tillbaka för allt det, som icke står i borgerlig god harmoni med naturen och med ”det goda”. Det är bara borgarens ansiktsuttryck, när han uppnår denna kommunikation med Guds gröna jord, som för Dostojevski får bra mycken likhet med ett skråmansiktes. Lo-Johansson StädAnsikt. 135 (1930).

 

Spalt S 5128 band 26, 1973

Webbansvarig