Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRYLLA, v. -er (Ihre 2: 633 (1769)).
Etymologi
[sv. dial. skrylla; jfr d. skrylle, nor. dial. skrylla; sannol. samhörigt med sv. o. nor. dial. skrull, upphöjning, puckel, o. SKROLLA, sbst.1]
(†) skrymma; särsk. i p. pr. (i mer l. mindre adjektivisk anv.), anträffat bl. oeg. l. bildl., särsk.: (anspråksfullt) vidlyftig (men utan djup l. gedigenhet), ytlig. At göra stort wäsend af skryllande småsaker, och åter försmå stor ting. Rydelius Förn. Föret. § 10 (1718, 1737). Därs. 144 (1720, 1737; i p. pr., om lärdom). (Eftersom Voltaire) icke kan gå djupt i någon sak, så är han ock altid ytelig och skryllande. GbgMag. 1760, s. 214. En mera skryllande än gedigen lärdom. Atterbom Siare 3: 349 (1844). — jfr ORD-SKRYLLANDE.
Avledn.: SKRYLLIG, adj. (†) skrymmande. VetAH 1768, s. 289 (om varor). SamlRönLandtbr. 3: 203 (1779; om vara).

 

Spalt S 5075 band 26, 1973

Webbansvarig