Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRAKA, v.; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. skracka, om skata: skratta, nor. dial. skrakla, skratta högt o. skärande, mlt. schrachen, schraken, skratta högt; av ljudhärmande urspr.]
(†) harkla; jfr SKRAVLA, v. 1 slutet. Med skrakande eller hostande uphäfva och förkasta den slemhet, som så flytande var. NSvBibl. I. 2: 89 (i handl. fr. 1607).

 

Spalt S 4735 band 26, 1973

Webbansvarig