| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKOVLA skå3vla2 l. skov3la2, äv. (i vissa trakter) skω3v- l. skωv3– (skå`fla Weste, skå`vla Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
1) motsv. SKOVEL 1: skotta l. ösa l. röra om l. kasta (ngt, t. ex. snö l. kol) med skovel; ofta abs.; äv. bildl.; jfr skyffla, v. Lind 2: 167 (1738). (Det) blifwer .. sill-upköparne .. förbudit, at på andra ställen än i städerne .. försälja sin färska sill, hwarunder jemwäl begripes all handel dermed under resan, upköpare emellan, på det at sillen genom skoflande ur den ena båten i den andra ej må förskämmas. PH 10: 367 (1774). Skåfla spannmål. Weste FörslSAOB (c. 1815). Wirsén Vint. 252 (1890; bildl.). Det låter kanske inte så mycket att (ss. eldare på fartyg) tre timmar å rad skofla kol in i en ugn … men (osv.). Zilliacus Hågk. 57 (1899). Rosendahl Lojäg. 91 (1956; abs.; i fråga om snöskottning). — jfr AV-, IN-, NED-, OM-, PÅ-, UPP-SKOVLA m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) med avs. på grav (se GRAV, sbst.1 3): medelst skovling fylla l. lägga igen. Men se, hur vacklande hon stegen leder / Till denna grift, som skoflades i går! CFDahlgren 2: 146 (1843).
a) med saksubj.: röra sina skovlar l. röra sig l. (mottaga o.) vidarebefordra l. förflytta (ngt) med sina skovlar; särsk. dels (i sht om ä. förh.) motsv. SKOVEL 2 a, om vattenhjul o. d., dels (om ä. l. utländska förh.) motsv. SKOVEL 2 b, om hjulångare (särsk.: förflytta sig medelst skovelhjul). Hülphers Timmer 118 (1906; om hjulångare). Ångaren skovlade sin väg ur fjärden ut på .. havet. Högberg Baggböl. 2: 114 (1911; om förh. 1868). Det väldiga hjulet går .. runt, skovlar tontals med vatten för att hålla de tunga (kvarn-)stenarna i jämn rotation. Martinson OsynlÄlsk. 52 (1943). jfr UPP-SKOVLA.
b) (i sht i fackspr.) förse (ngt) med skovlar; särsk. dels (i sht om ä. förh.) motsv. SKOVEL 2 a: förse (vattenhjul) med skovlar, dels (tekn.) motsv. SKOVEL 2 c, med avs. på turbin; oftast dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med skovlar, dels ss. vbalsbst. -ing (se slutet). Möller (1807). Ett nytt (vatten-)hjul, lika uppställdt och skofladt som det gamla. JernkA 1817, 1: 110. Högtrycksturbinen (i maskinaggregaten på pansarbåten Drottning Victoria) är av aktions-reaktionstyp, skovlad för såväl framåt- som backgång. VFl. 1921, s. 41. Vattenhjulet — hytthjulet — (vid Borns bruk) erbjöd i princip intet anmärkningsvärt. Det bestod av en skovlad hjulring, armar och en hjulaxel eller vändstock … Hytthjulet i den trögt rinnande Faluån var självfallet skovlat för underfall och kunde alltså rotera bara i en och samma riktning. Lindroth Gruvbrytn. 2: 100 (1955). särsk. ss. vbalsbst. -ing; äv. dels konkretare, om sätt att förse ngt med skovlar, dels konkret, om alla skovlarna l. om en hel skovelrad på skovelhjul (särsk. i uttr. dubbel skovling, dubbla skovelrader). Skoflingenss snedd och facon med mehra (blir) anorlunda giord på Såg quarnss Juhl anorlunda på hamar smeds Juhl anorlu[n]d[a] på blåss Juhl. Polhem Brev 125 (1716). En af de vigtigaste omständigheterna vid underfallshjuls construction är skoflingen, ej så mycket skoflarnes form, som ej mer deras antal. JernkA 1834, s. 250. Vattenhjulet .., med dubbel skofling och 24 långa skrufvar, värderades i ett för allt — 200 rdr. Ambrosiani DokumPprsbr. 295 (i handl. fr. 1861). JernkA 1900, s. 32 (i fråga om turbin).
3) i oeg. l. bildl. anv. av 1 (o. 2), tr. l. intr., i fråga om arbete l. rörelse utförd med föremål (särsk. hand l. arm l. fot) som liknar l. föres likt en skovel (se d. o. 1 o. 2) vid skovling; äv. i fråga om hantering av stora mängder av ngt (i sht i särsk. förb.). (Bisonoxen) stod .. der fnysande, skoflande dam öfver ryggen på sig och vrålade då och då. Nyblom Hum. 170 (1874). (Den simmande björnen) skoflar i väg med de kraftiga ramarne. TurÅ 1900, s. 63. Naturligtvis få vi .. alla hjälpa till att paddla så gott det går. Man sitter härvid parvis på de smala bräderna och skovlar i jämn takt. Melin AmazUrskog. 123 (1929). Jag låg .. på rygg, utsträckt på vattnet och började bara med händerna utföra små snabba skovlande rörelser, vilka långsamt .. förde mig in mot (stranden). Lilliehöök Bernatzik Söderh. 28 (1935).
SKOVLA BORT10 4. till 1: medelst skovling undanskaffa (ngt); särsk. oeg., i fråga om undanskaffande av stora mängder av ngt (utan användande av skovel; jfr skovla, v. 3). Ej är tvifvelsmål, det ju här (i ett gammalt klosterbibliotek) vore en god skörd at göra, om man hade tid at gräfva och någon til hjelp at skofla bort stoftet. Björnståhl Resa 5: 65 (1783). Cederström Ströft. 32 (1915). —
SKOVLA FRAM10 4.
2) (om ä. l. utländska förh.) till 2 a, om hjulångare: medelst skovelhjul förflytta sig framåt; äv. refl., i uttr. skovla sig fram (äv. om person: på hjulångare färdas framåt); äv. i oeg. anv., tr., om propeller: förflytta (ngn) l. låta (ngn) färdas framåt (jfr skovla, v. 3). Vi .. skoflade oss (år 1830) fram (från Sthm) till Uppsala på den tröga ångaren. LoF 1873, s. 119. Under tiden skoflade båten .. sakta fram genom Arbogaån. Ödman VårD 2: 62 (1888; om förh. 1861). Hedenstierna Svenssons 219 (1903; i oeg. anv.). Fjärden där den gamla hjulbåten skovlade sig fram i värdigt majestät. Born 9Sysk. 106 (1931). —
SKOVLA FÖRBI10 04. (om ä. l. utländska förh.) till 2 a; särsk. om person, refl., i uttr. skovla sig förbi ngt, på hjulångare färdas förbi ngt. Snellman Tyskl. 4 (1842). —
SKOVLA I10 4, äv. UTI04.
2) (vard.) till 3, refl., i uttr. skovla i sig, med avs. på mat: stoppa in i munnen i stora mängder (åt gången), skyffla i sig. Nordström Amer. 114 (1923). —
SKOVLA IGEN10 04. till 1: medelst skovling fylla (öppning) med jord o. d., skotta igen. Sander Dikt. 153 (1870). —
SKOVLA IN10 4. till 1: medelst skovling skotta l. ösa in (ngt); äv. (ngt vard.) oeg. l. bildl.: håva in (stora summor l. värden); jfr skovla, v. 3, skyffla in. Där för fem år sedan några tält stodo, reser sig nu den blomstrande grufstaden Johannesburg, där millioner skoflas in dagligen. GHT 1896, nr 5 A, s. 2. Eldarna hade skoflat in så mycket kol de förmådde och sprutade in fotogen. Aminoff Krigsg. 480 (1904). jfr inskovla. —
SKOVLA OM10 4.
1) till 1: medelst skovling bringa (ngt) l. beståndsdelarna i (ngt) i annat läge (i förhållande till ngt annat resp. till varandra). Björkegren 2368 (1786; med avs. på säd). jfr omskovla.
2) (tillf.) till 2 a: röra sig runt likt skovlarna i ett skovelhjul l. dyl. (Bonden drömde att) spadarna (i hans nya spadharv) skoflade om i hans hufvud. Reuter Ber. 22 (1900). —
SKOVLA UNDAN10 32, äv. 40. till 1: medelst skovling undanskaffa (ngt), skotta l. skyffla undan; äv. oeg. l. bildl. Zilliacus Hågk. 107 (1899). Den tätt sammanpackade massan .. (av åskådare) börjar på att pressas utåt sidorna .., ty polisen går fram som en väldig snöplog och skoflar undan dem sakta men säkert. Vallentin London 260 (1912). jfr undanskovla. —
1) till 1: medelst skovling samla upp (ngt) l. skotta (ngt) samman i en hög l. högar l. dyl. Skåfla up säden. Sahlstedt (1773). Under sommaren torka salinerna (på Cypern) ut och kvarlämna då .. saltet, som man blott har att försiktigt skovla upp. TT 1942, Bergsv. s. 44. särsk. oeg. l. bildl.: kasta l. slunga upp (ngt) i stora mängder (liksom med skovlar; jfr skovla, v. 3). Ett par jättebomber slogo .. ned i den främsta ryska skyttegraven. Skyddstak, vapen, människorester skovlades upp i luften. Knöppel Barb. 97 (1916).
2) (i sht om ä. förh.) till 2, om skovlarna i paternosterverk l. dyl.: hämta upp (ngt); äv. oeg. l. bildl. Ahrenberg Hem. 128 (1887; bildl.).
3) (om ä. l. utländska förh.) till 2 a, om hjulångare: medelst hjulskovlar förflytta sig upp (genom ngt). Högberg Frib. 17 (1910).
4) (om ä. l. utländska förh.) till 2 a, om hjulskovel på hjulångare: under sin rörelse föra l. kasta upp (vatten). Eklundh Folk 28 (1918). —
SKOVLA UT10 4.
1) till 1: medelst skovling kasta l. ösa ut (ngt). Sahlstedt (1773). Blef det för orent, kunde man .. slå ett par skopor vatten öfver (stug-)golfvet, sedan skrapa ihop och skofla ut smutsen. LfF 1912, s. 255. jfr utskovla.
2) (om ä. l. utländska förh.) till 2 a, om hjulbåt: ge sig av l. lägga ut med hjälp av sina hjulskovlar; äv. tr.: på så sätt förflytta (ngn) ut (från en plats). Mattsson Resebr. 179 (1910; tr.). Ångaren med Amerikafararna hade kastat loss .. och skovlade ut. Högberg Baggböl. 2: 103 (1911).
3) (†) till 2 b: förse (vattenhjul) med (på visst sätt placerade) skovlar. Att Rätt skåfla ut hiul effter wattufallet är dhet förnämbsta. BlBergshV 18: 106 (i handl. fr. 1687). —
SKOVLA ÖVER10 40.
1) till 1: medelst skovling skotta över (ngt) l. hölja (ngt) med jord l. dyl.; äv. bildl. (jfr skovla, v. 3). Minnet dock af hvad han var, / Se’n hans stoft vi skoflat öfver, / Dröjer som en stjerna qvar. Sehlstedt 2: 149 (1853, 1862). Pappa saknar för en gångs skull ord och gör i stället flera stora gester med båda händerna mot mamma, som om han rent av skovlade över skulden på henne. Essén HustrFörfl. 18 (1913).
2) (om ä. l. utländska förh.) till 2 a, refl., i uttr. skovla sig över ngt, om hjulbåt: medelst hjulskovlar ta sig fram l. förflytta sig över ngt. LD 1959, nr 154, s. 5 (om förh. på 1860- o. 1870-talen).
(1, 2) -SÄTT. särsk. (i sht i fackspr.) till 2 b slutet: sätt l. metod för skovling. JernkA 1822, s. 166.
Spalt S 4727 band 26, 1973