Publicerad 1972   Lämna synpunkter
SKORTA, v.; pr. sg. -ar.
Ordformer
(skort- 1685—1712. skårt- 1713)
Etymologi
[fsv. skorta; jfr d. skorte, fvn. skorta, nor. skorte, holl. schorten, feng. scortian; sannol. till ett adj. motsv. fht. scurz o. feng. sc(e)ort (eng. short), med bet.: kort o. d.; besläktat med SKJORTA]
(†) fattas; tryta. Spegel GW Fff 2 a (1685). Ey skårtar (på fartyget) gårding (dvs. ett slags tåg). Runius (SVS) 1: 317 (1713).

 

Spalt S 4649 band 26, 1972

Webbansvarig