Publicerad 1972   Lämna synpunkter
SKOFT skof4t, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. skoft; motsv. nor. dial. skoft, fågelstjärt, fvn. skopt, huvudhår; jfr got. skuft? (anträffat bl. i dat. sg. skufta), fht. skuft, båda med bet.: huvudhår; sannol. i avljudsförh. till fvn. skauf, rävsvans, fsax. scōf, kärve (se SKOV, femtedels centen)]
(i vissa trakter) på fågel: stjärt. Guldsmidd och rik var hans (dvs. tuppens) kostym. / Ett skoft som Jemtlands jägar-plym. Sehlstedt Utk. 38 (1857). Hans (dvs. den skadskjutne rackelhanens) ståtliga skoft är förslitet, / han flyger ej mera, han kryper. Fröding Eftersk. 1: 110 (1898, 1910). Där rappade nu vingar upp över ett buskkratt. Bort tumlade svartföljet (dvs. korparna), det var ett vimmel av dolknäbbar och spretande skoft. Rosendahl Lojäg. 9 (1956). — jfr FÅGEL-SKOFT.
Ssg: SKOFT-FJÄDER. (i vissa trakter) stjärtfjäder. Schröder 2Jagtm. 75 (1891: skaftfjäder, felaktigt för skoftfjäder).

 

Spalt S 4356 band 26, 1972

Webbansvarig