| Publicerad 1972 | Lämna synpunkter |
SKO skω4, v. -r, skodde skωd3e2, skott skωt4, skodd skωd4 ((†) p. pf. skod (-oo-) G1R 17: 165 (1545: skodo, pl.), AllmHemsl. 92 (i handl. fr. 1693: ny skood)). vbalsbst. -ENDE, -NING.
1) motsv. SKO, sbst. 1: förse l. hålla (ngn l. ngns ena fot l. fötter) med sko(r), skaffa sko(r) åt (ngn l. ngns ena fot l. fötter); ta l. dra l. sätta på (ngn l. ngns ena fot l. fötter) sko(r); ofta i p. pf. (i sht ss. senare led i ssgr) i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med l. iklädd (så l. så beskaffade) skor l. (så l. så beskaffad) sko; äv. mer l. mindre bildl. Så står nw vmgiordadhe cring om idhra lender medh sanningen, och vthiclädde retwisones kräueto, och föterna skoodde, på thet ath j måghen beredho wara till fridzens euangelium. Ef. 6: 15 (NT 1526; Bib. 1541: fötternar skoodde medh fridzens Euangelio). Then Soldaten fruchtar intet .. som är klädder, bewäpnat, skodder, mätter, och hafwer något i pungen. Rudbeckius KonReg. 203 (1615). Jag är gerna i Lendenheim, men så snart Jesus skor mig på föttren och lyser mig med sårens sken, så står jag färdig at upoffra mig, til exempel i China. SRosén (1744) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 85. En väl skodd fot. Bremer Hem. 1: 37 (1839). Har sedan Juli månad ätit, sofvit, tvättat barnen, klädt, skott dem på kredit. Strindberg Brev 5: 167 (1885). En .. finskomakare, som för många år sedan skodde stockholmarna. Zetterström Dag 164 (1946). — jfr BE-, JÄRN-SKO o. BLY-, KIPP-, O-, PÅ-, RESÅR-, SANDAL-, STÅL-, TORR-, VÄL-SKODD m. fl. — särsk.
a) refl.: ta l. dra l. sätta på sig skor; äv. i uttr. sko sig med ngt, sätta på sig ngt ss. fotbeklädnad, sko sig i ngt, använda ngt ss. skor l. ta ngt på fötterna ss. skor; numera företrädesvis bildl. (se slutet). Helsingius Ee 1 a (1587). Jag (kan) intet få .. (min hustru) till, at taga sig en Kammar-Jungfru ..; Siälf Kläder hon på sig .., siälf skor hon sig, liksom en annan gemen Menniskia. Dalin Arg. 1: nr 40, s. 5 (1733). Den förståndige Petrus .. / Passade fötterna sen i värmande strumpor af svartull, / Skodde sig snabbt. Runeberg (SVS) 3: 49 (1832). (Han) gick med .. häftiga steg, som han sökte dämpa .. genom att sko sig med tofflor. Geijerstam Medus. 42 (1895). Kängskornas fason och ans samt sättet att sko sig i dem äro troligen tusenåra. Nordström Luleåkult. 95 (1925). Från Sorsele socken berättas om personer som gingo barfota under slåttern men skodde sig på nytt, när i september slåttern var över. Rig 1942, s. 121. DN(A) 1966, nr 47, s. 8 (ordlekande, med syftning på den bildl. anv.). — särsk. [sannol. urspr. om tjänstefolk som orättmätigt tillägnar sig pengar (till skor) från sitt husbondfolk; jfr sko-penning] (ngt vard.) bildl.: skaffa sig oskälig l. orättmätig vinst l. materiell (i sht pekuniär) fördel, rikta sig (se RIKTA, v.1 1 b); särsk. dels i uttr. sko sig på ngn, skaffa sig oskälig l. orättmätig vinst l. materiell fördel på ngns bekostnad, dels i uttr. sko sig på (i sht förr äv. vid) ngt, skaffa sig oskälig l. orättmätig vinst l. materiell fördel gm (att utnyttja) ngt, dels i uttr. sko sig med ngt, girigt l. orättmätigt förse sig med l. skaffa sig l. lägga sig till med ngt; jfr 2 h α. Du (dvs. en tjänare) har aldrig skodt dig af det som du hafwer kiöpt för dem (som du varit satt att tjäna). Österling Ter. 2: 401 (1700). Widegren (1788: därvid). ”Se här, var god och tag!” sa’ Zevs. ”Den vida / Jordbollen, menskobarn! åt er jag ger; / .. Att ni som bröder delen mellan er!” / .. Och bonden skodde sig med hemmansdelar, / Och skog och jagtmark adelsfolket tog. Sehlstedt 3: 67 (1867). (Översten sade:) Jag kunde tag mig aderton d-r tro att du (dvs. en rekryt som fått dålig utrustning) hörde till Knorrings batteri, som han har för sed att sko sig på, men det skall jag sätta p för. Adelsköld Dagsv. 1: 186 (1899). Så långt jag vet, har ingen sagt, att du (dvs. en i rysk tjänst antagen svensk officer) sköflade oss (dvs. ryssarna), men du skodde dig godt med svåra byten och dyra lösenpenningar. Högberg Vred. 3: 149 (1906). Du tänker sko dig på affärn! Siwertz Sel. 1: 226 (1920). Enskilda sko sig på statens bekostnad. SvD(B) 1943, nr 165, s. 5.
b) i utvidgad anv.
α) motsv. SKO, sbst. 1 e, i fråga om att förse sko med fram- l. bakläder; ss. senare led i ssgrna BAK-, FÖR-SKO o. BAK-SKONING.
2) motsv. SKO, sbst. 2: förse (ngt) med skydd l. stöd l. fäste l. beslag l. förstärkning l. överdrag l. kant o. d. (av hårt l. motståndskraftigt material), beslå (se d. o. I 1 a); företrädesvis med bestämning inledd av prep. med, betecknande det varav skyddet osv. består; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. refl. l. intr. (se d). Skodda pålar. Ströninger (dvs. paljetter l. dyl.) skodo med bläck. G1R 17: 165 (1545). Käpparna (i stocken till en spansk ryttare) .. skos på ändarna. Rålamb 8: 57 (1691). Trappstegen, som ledde från portarne på muren till floden (Eufrat) .. skodde .. (en babylonisk drottning) med brändt tegel. Carlstedt Her. 1: 177 (1832). Pilar, skodda med flintspetsar. SKN 1844, s. 147. Till ytterligare förskönande af den Gripsholms slott omgifvande .. parken anlägges .. i sydöstra hörnet en i inre fjärden utskjutande halfcirkelformig udde. Ytterkanten skos med en kaj af grå granit. SD(L) 1901, nr 71, s. 2. För att få banden (på böckerna) starkare skos de i över- och underkanten med något starkare material, t. ex. skinn eller pergament. Form 1950, s. 191. DN(A) 1963, nr 324, s. 36 (i p. pf., om knapphål). — jfr BE-, JÄRN-, KRING-, METALL-, PLÅT-, PÅL-, RING-, SKARP-SKO o. BLY-, GULD-, HULLINGS-, KOPPAR-, LÄDER-, MÄSSINGS-, O-, SILVER-, STÅL-SKODD m. fl. samt PÅL-SKONING. — särsk.
a) motsv. SKO, sbst. 2 a; med avs. på djur(s fot l. fötter), särsk. häst(s hov l. hovar): förse med sko(r), sätta sko(r) på; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. abs., särsk.: förse häst med sko(r); jfr g α. G1R 1: 154 (1523; med avs. på häst). Berättar (kammar- o. ekonomi-)Deputation, at oxar kunna skoos och brukas på samma sätt om vintern som hästar. 2RARP 6: 342 (1731). Det fordras wida mera för att kunna sko så som man bör sko, än att kunna forma en jernbit till likhet med en hästsko. Bendz Hofbesl. 2 (1866). Wrangel HbHästv. 831 (1886; i p. pf., om hästhov). (Isen skär) hundarnas tassar blodiga. Alla hundarna måste skos med mockasiner. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 113 (1932). Rekvirerad häst (för krigsmaktens behov) bör inställas väl skodd. SFS 1951, s. 519. — jfr BAK-, BE-, FRAM-, FÖR-, JÄRN-, KRING-, OM-, RING-SKO o. NY-, O-, SILVER-SKODD m. fl. — särsk.
α) i uttr. betecknande lekar i vilka deltagarna på något sätt imitera tillvägagångssättet vid skoendet av häst. Moderns lek med barnets fötter (”Jag skor min häst som allra bäst”). NordKult. 24: 5 (1933). särsk.
α’) sko blacken l. blacka(n) l. hästen (jfr γ’, δ’), se BLACK, sbst.2 a slutet (med anm.), BLACKA, sbst.1 slutet, HÄST 1 j β; jfr β’.
β’) (i vissa trakter) sko häst(ar), sko blacken (se BLACK, sbst.2 a slutet anm.); jfr α’. LandsmFrågel. 28: 25 (1930).
γ’) (i vissa trakter) sko blacka (jfr α’), i fråga om l. ss. benämning på lek där två deltagare sittande på golvet med en käpp placerad i knävecken, händerna tagna under käppen o. bundna framför knäna o. fötterna mot varandra sträva att med en plötslig knyck l. en plötslig stöt kasta motståndaren över ända. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 135 (1949; från Skåne).
δ’) (i vissa trakter) sko hästen (jfr α’), i fråga om l. ss. benämning på lek där två deltagare stå mitt emot varandra o. den ene sätter fram sin knytnäve mot den andre som snabbt skall försöka slå till den. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 134 (1949; från Ångermanl.).
β) i utvidgad anv.
α’) (om ä. förh.) blottlägga klövarna på (nyfödd kalv) gm att borttaga den tunna o. sköra (till skydd för livmodern o. fosterhinnorna vid förlossningen tjänande) hornhinnan. Landsm. VIII. 3: 431 (c. 1900).
b) förse (föremål av tyg l. skinn, i sht klädesplagg) med förstärkning l. fåll l. bräm o. d. (jfr SKO, sbst. 2 d); äv. i uttr. sko ngt med ngt, förse ngt med förstärkning l. fåll l. bräm osv. bestående av ngt; ngn gg äv. med saksubj. betecknande söm: garnera (ngt) l. pryda (ngt) längs kanten; jfr g β. Sko en klädning. Meurman (1847). Det är syster Martha den ljufva (som står vid S:ta Cecilias orgel) / .. Af trons mest skinande sömmar / hennes skira klädedräkt skos, / och sången från läpparne strömmar / som doft från en utsprucken ros. Levertin Leg. 13 (1891). Tröjan (har) klippts upp ända från halssprundet till nederkanten, varvid man skott den kraftiga invikningen liksom även halsringningen med vitt linne. Fatab. 1935, s. 88. — jfr SKINN-, UPP-SKO o. SKINN-SKODD.
c) sjöt. motsv. SKO, sbst. 2 e, med avs. på ankarfly: förse med sko för att ge bättre fäste i lös botten; äv. abs., i uttr. sko för lös botten. Sko för lös botten .. (dvs.) att öka ankarets flyn med träskoflar, till hvilket ändamål man borrar fyra hål i en plankstump och fastnajar en sådan på hvardera flyet. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
d) (numera föga br.) motsv. SKO, sbst. 2 j, dels refl., i uttr. sko sig med järn, om formas mynning: omge sig med färskjärn i form av en hylsa under färskningen i härd, dels intr., i fråga om bildning av färskjärn kring forma l. på spett (ss. senare led i ssgn JÄRN-SKO). Genom det myckna arbetet med spettet, då formmynningen skor sig med jern, räcka .. (formorna) ej synnerligen länge; 14 dar på sin höjd. JernkA 1836, s. 474.
e) motsv. SKO, sbst. 2 k, med avs. på hjul på kärra l. vagn o. dyl. l. med på släde l. kälke o. d.: förse med skena (se skena, sbst.2 1 c, d); äv. i utvidgad anv.: förse hjulen l. medarna på (kärra l. vagn resp. släde l. kälke o. d.) med skenor; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. En gammal Skodd Kärra, med Sele och tygh. BoupptSthm 25/8 1658. 2 par skodda kielckar. UpplDomb. 9: 163 (1737). Än skodda hjulen fjerran bullra, / Och i en klapprig backe kullra / .. Än (osv.). JGOxenstierna 1: 22 (1772, 1805). (Smeden) lagade lås, satte på hjulringar och skodde slädmedar. Lagerlöf Jerus. 1: 145 (1901). SvHandordb. (1966). — jfr JÄRN-, OM-SKO o. O-SKODD.
f) (numera bl. tillf.) i fråga om ngt som utgör ett skydd l. överdrag l. en beklädnad o. d. av naturlig art på en kroppsdel, i p. pf.: beklädd o. d.; särsk. i uttr. skodd med ngt, om kroppsdel: beklädd med ngt, försedd med ett skydd l. överdrag o. d. bestående av ngt; jfr g δ. Fem Finger skodda stå medh Elphen-fijna Murar / Och slijtas ingen Ting, Fast man dhem temli skurar. Achrelius Hand A 3 a (1690). Hwarthera af Fötterna (på noshörningen) är skodd med tre tjocka Klöfwar. Orrelius Diurr. 30: 2 (1750). Hela svalget (hos malen) är skodt med tandkardor. Fischerström Mäl. 188 (1785). Nosspetsen (hos klumpfisken) utgöres af ett rörligt tryne med rynkig hud och är hos äldre exemplar beväpnad eller skodd med en rundad benskifva. Stuxberg Fisk. 594 (1895).
g) ss. vbalsbst. -ning, konkret(are); särsk. konkret, om ngt som utgör stöd l. skydd l. beslag l. förstärkning l. överdrag o. d. (i sht om ett av sten l. trä o. d. kring hamn l. kaj l. strandremsa o. d. uppbyggt långsträckt skydd mot vågornas förstörande inverkan); jfr SKO, sbst. 2. 2SthmTb. 2: 232 (1553; konkret). Alle Canalerne (i Hamburg) äro skodde med plankor på längden ..; i de trängre Canaler äro bakhusen som bestå af Magaziner byggde på desse skoningar. Palmstedt Res. 35 (1778). Skorna var grova för att tåla alla slags vägar och försedda med skoningar och besparingar. Martinson VägKlockrike 92 (1948). Skaften (på stämjärn) bör vara av svarvad masurbjörk med skoning upptill. Ljungqvist Slöjdb. 28 (1957). — jfr HAMN-, JÄRN-, KAJ-, METALL-, PLÅT-, PÅL-, REM-, STEN-, STRAND-SKONING m. fl. — särsk.
α) motsv. a, dels konkretare, om sätt varpå häst o. d. är skodd, dels konkret, om de på en häst o. d. anbringade skorna. När en häst dör, tar man ej skoningen undan honom, mindre sätter henne under en annan häst. Törner Vidsk. 152 (1763). Hästens skoning visiteras särdeles noga och rapport afgifves .. till kanonbefälhafvaren, om den är bristfällig. Spak HbFältartill. 198 (1873). Häst, som avstås till krigsmakten, bör hava skoningen i gott skick. SFS 1915, s. 657. jfr HÄST-SKONING.
β) motsv. b, om förstärkning l. fåll l. bräm o. d. på föremål av tyg l. skinn (i sht klädesplagg). Til Skonin(ga)r (har utlämnats) Dusinisk — 3 alner. KlädkamRSthm 1565 F, s. 28 b. En rödrandig twåtråds Kjortel med bred skoning. GT 1786, nr 46, s. 4. Läderstövlar med skinnkant upptill, skoning. Höijer Solv. 201 (1954). jfr DVÄLKS-, KJOL-, SAMMETS-SKONING.
γ) motsv. e, konkret, om skena på hjul l. med l. medliknande redskapsdel; jfr SKO, sbst. 2 k. Serenius (1741; på hjul). Än i dag kan man i Spanien få se oxvagnar .. (vilkas hjul) äro gjorda af ett enda stycke utan ekrar och skoning. Lidforss DQ 2: 409 (1892). Här ligger ett par kälkar som tappat skoningen. Wassing Dödgr. 265 (1958). jfr HJUL-, SLÄD-SKONING.
δ) (numera bl. tillf.) motsv. f, om ngt som utgör ett skydd l. överdrag l. en beklädnad o. d. av naturlig art på en kroppsdel. Vi sågo i de stelnade musklerna omkring munnen och de rynkade skoningarne kring ögat, huru han alltför länge stirrat på Gorgonskölden. Strindberg Giftas 2: 200 (1886).
ε) bildl., om ngt som erinrar om en strandskoning l. en väggbeklädnad l. en fåll o. d. Utanför vikens skoning af vågdrifven vass ligger gräsandsparet. Rosenius Naturst. 32 (1897). Bakom kullarna öppnar sig i stora sköna våglinjer den vidsträckta strandmaden med en skoning af täta ängshag. Ekelund Syn. 58 (1901). Grå står hans (dvs. ”skymningsfurstens”) borg under blekblå päll / med irrande eldsken till skoning. Karlfeldt FlPom. 61 (1906).
h) bildl. (jfr g ε); särsk. i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): försedd l. utrustad l. beslagen (med ngt). (Fr.) Il a le gosier pavé, (sv.) Han har munn skodd med jern (dvs. han kan äta het mat l. dricka starka drycker o. d.). Mont-Louis FrSpr. 276 (1739). Man skall vara skodd, om ej med näbb och klor, åtminstone med sakkännedom, när man med grannar underhandlar. Hellberg Samtida 6: 151 (1871). — särsk. (†)
α) [jfr med avs. på bet. eng. line one’s purse] i uttr. sko sin taska, sko sig (se 1 a slutet). Ehuru fanen iagh (dvs. tjänaren) köper in, / alt skall iagh först skoo taskan min. / V för X kan iagh well skryfua, / En stackot räckenskap honom (dvs. min husbonde) gifua. Asteropherus 19 (1609).
β) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): rustad (mot fiende l. med skäl) l. erfaren (i ngt) l. slug o. d. (Sv.) Wäl skodd med skäl, (eng.) Provided with good arguments. Serenius (1741). Den onde fienden anfäktar ingen ting så häftigt, som trona. Derföre måste wi wara skodde emot honom, och weta hwarest wår tro är grundad i Skriftene. Borg Luther 1: 132 (1753; t. orig.: gerüstet). (Sv.) Vara väl skodd .. (t.) in einer Sache wohl beschlagen, geübt, erfahren seyn. Möller (1790). Skodd .. (dvs.) slug. Lindforss (1824). Dalin (1854).
1) (i sht i vissa trakter) till 1 b β: ta av (ngn) ena skon l. (vanl.) skorna; äv. med obj. betecknande fot l. (vanl.) fötter. Möller (1745). Ett barn skulle alltid ”sko af bruden”. Saxon Härjed. 84 (1894). LD 1906, nr 31, s. 3 (med avs. på fötter). särsk. refl., i uttr. sko av sig, ta av sig ena skon l. (vanl.) skorna; äv. med obj. betecknande ena skodonet l. (vanl.) båda skodonen. Helsingius Dd 8 b (1587). (Pojken) skodde af sig båda kängorna. Topelius Läsn. 8: 28 (1896). För att kunna komma i land (från båten som fastnat på sandrevet) skodde jag av mig. Hedberg Bekänna 183 (1947).
2) (numera bl. tillf.) till 2 a β β’: ta av sko l. (vanl.) skorna på (häst l. annat skott djur). Lindfors (1824). —
1) (numera bl. tillf.) till 1: ta på (ngn) en annan sko l. (vanl.) andra skor, byta sko l. (vanl.) skor på (ngn); på nytt ta på (ngn) ena skon l. (vanl.) skorna; äv. refl., i uttr. sko om sig, ta på sig en annan sko l. (vanl.) andra skor, byta om sko l. (vanl.) skor, på nytt ta på sig ena skon l. (vanl.) skorna. Nordforss (1805). Lindfors (1824; refl.). Sko om barnen, när de hemkomma våta. ZTopelius (c. 1890) hos Vasenius Top. 6: 252.
a) till 2 a: på nytt sko (häst o. d.), sätta annan sko l. (vanl.) andra skor på (häst o. d.). Holmberg 2: 604 (1795).
b) till 2 b: förse (föremål av tyg l. skinn, i sht klädesplagg) med ny l. annan skoning. Sko om en kjol. Hammar (1936). —
SKO PÅ0 4. (i sht i vissa trakter) till 1: ta på (ngn) ena skon l. (vanl.) skor(na); särsk. refl., i uttr. sko på sig, ta på sig ena skon l. (vanl.) skorna. Helsingius Ee 1 a (1587; refl.). (Sv.) Sko på en, (t.) einem die Schuh anziehen. Lind (1749). Erik skodde på sig med fart. Hedberg VKind. 356 (1954). —
SKO UPP0 4, äv. OPP4. till 2 b: förse (föremål av tyg l. skinn, i sht klädesplagg) med skoning, sko; jfr fålla upp 2. (Skräddaren har) Skott up en Kiortel åth Moor. BoupptSthm 1674, s. 132 a. Därs. 1680, s. 979 a (1681: op). jfr uppsko.
-SMEDJA. i sht hovsl. lokal (smedja) för skoning av hästar (o. andra hovdjur); jfr -spilta, -stall. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 55. —
-SPILTA. (i sht förr) trång spilta med anordningar för fastbindning av (orolig) häst (l. annat hovdjur) som skall skos (l. opereras); jfr nöd-spilta, prång, sbst.1 1, -stall. Sahlstedt (1773). Vid smedjor, där många nötkreatur beslås såväl som vid större egendomar äro skospiltor oumbärliga. Bergman Hofbesl. 176 (1905). —
-STALL. (i sht förr) skospilta; äv. allmännare: lokal (stall) för skoning av hästar (o. andra hovdjur); jfr -smedja. Linc. (1640). Hofslageriet utgöres af ett stort, högt och ljust skostall och tillhörande smedja. SD(L) 1898, nr 199, s. 1. Bergman Hofbesl. 84 (1905). —
-STOL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4335).
1) (†) till 1 a: stol använd vid påtagning av skor (o. i vars lådor redskap o. putsmedel för skoputsning förvarades)? Skostohl af walnöteträd, femb lådor och mässingsbeslag. Wrangel TessPal. 31 (i handl. fr. 1735); möjl. dock felaktigt för skatohl (se SCHATULL).
2) till 2 a: lågt arbetsbord för verktyg, söm o. d. för skoning av hästar o. d. BoupptVäxjö 1807 (tillhörande hovslagares utrustning). —
-TYG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4337). (numera föga br.) skoverktyg. BoupptSthm 23/2 1661. SFS 1863, nr 47, s. 1. —
-VERKTYG~02 l. ~20. vid skoning av hästar (o. andra hovdjur) använt verktyg. BoupptVäxjö 1864 (bland smeds verktyg).
B: SKONINGS-BAND. sömn. till 2 b, g β: band (se band, sbst.1 29) använt l. avsett till skoning av klädesplagg l. ss. skoning. Sömnadsb. 491 (1915). —
-LIST. (i sht i fackspr.) till 2 (g): list (se list, sbst.2 3) avsedd ss. skydd mot nötning o. d. Hasslöf SvVästkustf. 285 (1949). —
-PENNINGAR, pl. (förr) pengar avsedda att bestrida kostnader för skoning av hästar. KrigVAH 1856, s. 578.
Spalt S 4339 band 26, 1972