| Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKIFFERTAND l. SKIVERTAND l. SKIFERTAND, r. l. f.; best. -en; pl. -tänder.
(†)
1) på hästars molarer: vass udd l. tagg bildad vid de skifferartat uppbyggda tändernas avnötning (jfr SKIFFRIG 3 slutet); äv. allmännare, om likartad udd på annan tand hos häst. Skiffer-tänder eller utstående taggar på tänderna höra merendels til oxeltänderna. Florman HästKänned. 83 (1794). Bure Häst. 14 (1802).
2) hos djur l. människa: (snedställd o.) vid sidan av övriga tänder utskjutande tand; äv.: framskjutande tand l. tand som är längre än de övriga tänderna; jfr gigel-tand. (Fr.) Surdent .. (sv.) schifvertand. Holmberg 2: 840 (1795). Skifvertand .. (dvs.) Gigeltand. Weste FörslSAOB (c. 1815). Skifwertand .. (dvs.) längre tand än de wanliga (hos hästar). Deleen 2: 344 (1819). Stundom sitter någon liten tand utmed den wanliga tanden, så att det ser ut som denna öfwerlops-tand kommer ut från alveolus. Det är dessa slags tänder som man egenteligen kallat dentes proliferi (skifertänder), hwilka oftare förekomma på wåra hushålls-djur än på människan. Florman Anat. 1: 218 (1823). (Sv.) Skifwertand .. (lat.) brochus. Lindfors (1824). Schulthess (1885).
3) i utvidgad anv. av 1: tand som flagar sig l. är angripen av tandröta. (Sv.) Skiffertand (fr.) dent .. qui s’exfolie; dent nécrosée. Schulthess (1885).
Spalt S 3924 band 26, 1971