Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKEL, adj.; adv. -T (Schultze Ordb. 4247 (c. 1755)).
Ordformer
(skeel 16651684. skel 16421790. skääl 1640)
Etymologi
[liksom d. skel av mlt. schel l. t. scheel (mht. schëlh, fht. scëlah), motsv. feng. sceolh, sannol. etymologiskt identiskt med det ord som (med grammatisk växling) föreligger i SKÄLG. — Jfr SKELA, v.1]
(†) skev, sned, vriden; särsk. om person l. öga: som skelar (om person äv.: skelögd, vindögd). Linc. (1640; under limus). (Det nyfödda barnet skall läggas i ett icke alltför ljust rum) effter thesz Ögon aff Owanan lätt kunna skadas, eller blifwa skele, effter som the gärna see tijt som Liwset är. Palmchron SundhSp. 363 (1642). Skel .. (dvs.) Skiev, sned, wriden. Schultze Ordb. 4247 (c. 1755). Dät är bätre vara skel, än blind. Därs. Lindblom 1639 (1790). — särsk. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., i uttr. som beteckna att ngn ser på ngn l. ngt med ogillande l. ovilja l. motvilja l. dyl.; äv. om persons uppsyn: bister, barsk. Dhen som obedin kommer in på ett Laag, han får stundom skeela ögon. Grubb 605 (1665). I Krijg går intet alt så jempt och trårätt til, uthan mycket ondt löper emellan, thet en Anförare offta med skela Ögon tilsee måste, och kan dock intet ändrat. Isogæus Segersk. 31 (c. 1700). En skel åkk vrång upsyn. Schultze Ordb. 4247 (c. 1755).

 

Spalt S 3717 band 26, 1970

Webbansvarig