Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKARE ska3re2, sbst.2, r. l. m.; best. -en (OxBr. osv.) ((†) skarn CFDahlgren 2: 27 (1829; i rimställning i vers)); pl. (numera bl. tillf.) -ar; äv. (numera bl. i vissa trakter) SKARA ska3ra2, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -an.
Ordformer
(skara c. 1635 (ss. uppslagsord)—1928 (från Finl.). skare 1622 osv. skarra- i ssg 1640 (: skarra föret))
Etymologi
[jfr nor. skare, nyisl. skari; till SKÄRA, v.; benämningen torde bero på att sönderbruten skare är skärande vass]
hård skorpa på ytan av snötäcke (bildad av upptöad snö vid på nytt inträffande kyla l., i sht i fjällen, av snö som packats samman av vinden); äv. oeg., om hård(frusen) skorpa på ytan av flygsand. OxBr. 9: 22 (1622). Linné Sk. 335 (1751; oeg.). Om våhren då den lösa skaran eller is-skorpan på snöen bryter igenom för ren, jagas .. (vildrenarna) upp på skidor och dödas med spjut. VetAH 1803, s. 268. Drifvorna smälte vid middagstid, och skaran bar förträffligt om morgnarna. Topelius Fält. 3: 30 (1858). Ej bärande skare kan mången gång försvåra löpningen (på skidor). Dyhlén Skidlöpn. 32 (1919). Rosendahl Lojäg. 156 (1956). jfr: Med skare förväxlas ofta (is)flen, bottenskare. BonnierLex. (1966). — jfr NATT-, SNÖ-, VIND-, VINTER-, VÅR-SKARE m. fl.
Ssgr: A: SKAR-BELÄGGA. belägga (ngt, i sht snö) med skare; nästan bl. i pass. med intr. bet.: bli täckt av skare, få skare (i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.). Den skarbelagda snön. Chydenius ExpSpetsb. 62 (1865). SvJägarefT 1903, s. 7 (i pass. med intr. bet.). —
-BILDNING. (skar- 1898. skare- 1910 osv.) abstr. o. konkret, motsv. bildning 4 a, b α. GHT 1898, nr 282 B, s. 1 (abstr.). 2SvKulturb. 3—4: 92 (1935; konkret). —
-BÅGE. (i sht i vissa trakter) snösko, tryga; jfr båge, sbst.1 5. HT 1887, s. 193 (1593). —
-DRIVA. (mera tillf.) skarbelagd snödriva. Berg Sjöf. 151 (1910). —
-FLAK. (skare- 1904 osv.) flak (se flak, sbst.1 2 (o. 3)) av skare. Antarctic 2: 182 (1904). —
-FLAKE. (föga br.) = -flak. Munsterhjelm Wallenius MännJäg. 129 (1934). —
-FLYTTNING. om den i mars l. april inträffande flyttning från vinterviste till sommarviste som samerna företa, då renarna på grund av vårskaren icke längre kunna finna bete i skogslandet. Lönnberg Ren. 117 (1909). —
-FRUSEN, p. adj. om snö: vars yta frusit till skare; stundom äv. i utvidgad anv., om terräng: täckt av snö vars yta frusit till skare. Heidenstam End. 261 (1889; om snö). Nu hördes tramp där ute över den skarfrusna backen. Hemmer Kokko 192 (1920). —
-FÅGEL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparven Plectrophenax nivalis Lin. (som uppträder i flockar under skarflyttningen), snösparv. FoFl. 1916, s. 219 (från Lappl.). —
-FÄLT. (skar- 1910 osv. skare- 1911 osv.) skarbelagt fält. Sandström NatArb. 2: 236 (1910). —
-FÖRE. (skar- 1774 osv. skara- 1640—1910) före kännetecknat av skare. ÅngermDomb. 1/12 1640, fol. 161 (i fråga om skidåkning). SvGeogrÅb. 1944, s. 72 (i fråga om frakt med renar ss. dragdjur). —
-FÖRSEDD, p. adj. (skare- 1939 osv.) skarbelagd. Östergren (1939; i pl., om dikeskanter). —
-IS. [jfr sv. dial. skare, tunn is] (numera bl. tillf.) tunt o. tämligen poröst, om skare påminnande istäcke. Afzelius Sag. XI. 2: 194 (1870). —
-JAKT. på skarsnö bedriven jakt; särsk. (förr) om sådan jakt varvid älg o. d. förföljdes på skidor. TJäg. 1834, s. 944. —
-KLISTER. sport. vid skarföre använd klistervalla. PåSkid. 1942, s. 116. —
-KLÖV. (numera föga br.) på jakthund: kraftigt utvidgad tass som gör hunden lämplig för skarjakt. NorrlS 1—6: 95 (1798). Hallström DödFall. 47 (1902). —
-ORM. (skar- 1916. skara- c. 1830—1925) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) huggorm som visar sig, medan skare ligger kvar (o. som förr ansågs kunna bota sjukdomar). ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 28 (c. 1830). —
-RIPA. (†) fjällripa. Hülphers Norrl. 3: 61 (1777). —
-SKIDA. skida som (är av speciellt hårt trä l. förstärkt med stålskenor l. med skarpa kanter l. dyl. o. därför) är lämpad för användning på skarsnö. Læstadius 1Journ. 241 (1831). —
-SKORPA. om skare. FSkidlöpnÅ 1897—98, s. 142. —
-SNÖ. (skar- 1711 osv. skare- c. 1715—1790) skarbelagd snö; äv. om hårt frusen snö mellan två lager av skare. Lagerberg Dagb. 75 (1711). VetAÅb. 1912, s. 280.
Ssgr: skarsnö-skida. skarskida. Balck Idr. 3: 17 (1888).
-täcke. Knöppel Morg. 152 (1913).
-vinter. SockenbeskrHäls. 203 (1790: skaresnjöwintrar, pl.). —
-TID. (skar- 1911. skare- 1897 osv.) tid då skare förekommer l. brukar förekomma. FSkidlöpnÅ 1897—98, s. 142. —
-TÄCKE. om skare. Ekman NorrlJakt 44 (1910).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKARA-FÖRE, se A. —
-LOPP. (†) skarjakt. ÅngermDomb. 20/7 1646, fol. 1. —
-ORM, se A.
C: SKARE-BILDNING, -FLAK, -FÄLT, -FÖRSEDD, -SNÖ, -TID, se A.
Avledn.: SKARA, v.3 [jfr nor. skare sig] (mera tillf.) refl., om snö: bli skarbelagd. Arnér Knekt 34 (1945). —
SKARIG, adj. [jfr nor. skaret] om snö: skarfrusen. Tamm AvlÄndAdj. 33 (1899).

 

Spalt S 3544 band 26, 1970

Webbansvarig