Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKAMMEL skam3el2, r. l. m.; best. -n (Nilsson osv.), äv. -en (Hansson, Sahlin); pl. skamlar.
Etymologi
[jfr fd. -skamæl (i ssgn kiøtskamæl, slaktarbänk, d. skammel), fvn. -skemill (i ssgn fótskemill, fotpall), nor. skammel; av mlt. schamel, schemel, schemmel (lt. schamel, schemel), av fsax. -skamel (i ssgn fōtskamel, fotpall), liksom fht. scamal, scamel (mht. schamel, schemel, t. schemel), feng. scamol, sceamol (eng. shambles, pl.: slaktarbod, (skådeplats för) blodbad o. d.) av lat. scamillus, scamellum, dimin. av scamnum, bänk, sannol. rotbesläktat med sanskr. skabhnāti, stöder, skambhanam, stöd, pelare. — Jfr SKABILLIKE]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) pall l. liten låg bänk l. dyl. I ären förmykit gammal, / Sätter ehr på thenne Skammel. Messenius Sign. 29 (1612). Landsm. VIII. 2: 10 (1891).
2) tröskel. I hörnet en smaldörr flög opp och i. / Öfver skammelen vi ramlade in med ett skri. Hansson NVis. 34 (1907). Sahlin SkånFärg. 44 (1928).
3) (förr) framför det öppna rummet under bottnen på en säng anbragt bräda l. stängsel av bräder (bakom vilken resp. vilket fjäderfä under vintern inhystes). 1MinnNordM II. 1: 3 (1881). Nilsson HallMus. 90 (1902).

 

Spalt S 3480 band 26, 1970

Webbansvarig