Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SKALLRA skal3ra2, r. l. f., i bet. 4 o. 5 f. l. r.; best. -an; pl. -or (OxBr. 11: 697 (1637: Barneskaldror) osv.) ((†) -er (OxBr. 11: 811 (1645: Barneskaldrer)).
Ordformer
(skaldr- (-lld-) 1637 (: Barneskaldror, pl.)1787. skallr- (-lr-) 1654 (: Barneskallror, pl.) osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. skaldre (i bet. 3); till SKALLRA, v.]
1) föremål avsett att skallra l. skramla med, i allm. bestående av en med skaft l. ring l. dyl. försedd, kägel- l. klotformig dosa (av metall l. trä l. celluloid l. dyl.) innehållande en l. flera kulor l. en kläpp som skramla(r) mot dosans väggar, då föremålet skakas; särsk. om sådant föremål använt ss. leksak för småbarn; jfr SKRAMLA, sbst. Spegel 409 (1712). Skallror och skramlor, som Ost-Indianerne sätta på händer och fötter, då de dansa. Kalm Resa 1: 431 (1753). Det är otroligt hvad jag finner mig väl af snille-arbeten af denna art (dvs. med nonsensartat innehåll). .. med dem roar jag mina barn i stället för skallror och piphästar. Kellgren (SVS) 5: 202 (1789). (De spetälska) skakade sina skallror till varning och räckte fram sina träskålar. Hallström El. 217 (1906). Lindgren MästBlomkv. 19 (1946). — jfr BARN-, HORSA-, LASARUS-, SPETÄLSKE-, TRÄ-, VÄDER-SKALLRA m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) bildl., om ngt som utgör en leksak l. ett tidsfördriv för ngn. Uti (den världskäres) .. händer är rikedom en skalldra, som intil grafven förlänger hans barndom. Lantingshausen Young 1: 183 (1787). Dessa dussinvarelser, som se i brefväxlingen mellan tvenne goda människor blott ett frivolt tidsfördrif, en nödfalls tillflykt för sysslolösheten, en liten skallra åt fåfängan. KLilljebjörn (1799) hos Dahlgren Herrgårdssl. 202.
2) om det av ett antal ihåliga, in i varandra tryckta, klocklika kroppar av horn bestående, vid en skallerorms svansspets fästa bihang som vid ormens rörelser frambringar ett rasslande ljud. (Skallerormen) har en led i skallran för hwart år han är gammal. Linné FörelDjurr. 160 (1748). Edgren BrustnÅterlj. 130 (1903).
3) = SKALLER-GRÄS; utom i vissa trakter bl. ss. senare led i ssgr. Ullenius Ro § 42 (1730). BonnierLex. (1966). — jfr HÖ-, STOR-, ÄNGS-SKALLRA.
4) [vid hannens flykt hörs ett för arten typiskt, vinande ljud, som är mera klangfullt än vingbruset hos andra änder] (†) dykanden Bucephala clangula Lin., knipa. Malm Fauna 354 (1877; från Västergötl.).
5) (†) infusorie av släktet Vorticella Müll. (som har en klockformig kropp fäst vid en stjälk), klockdjur. Holmström Ström NatLb. 4: 34 (1852).
Ssgr, se skallra, v. ssgr.

 

Spalt S 3440 band 25, 1969

Webbansvarig