Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SJÄSKA ʃäs3ka2, äv. (i bet. 1) SJASKA ʃas3ka2, sbst.2, l. (i bet. 2) SJÖSKA ʃös3ka2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(äv. sch-, skj-. -ask- 1894—1896. -äsk- 1824—1926. -ösk- 1888—1896)
Etymologi
[sannol. av ljudhärmande urspr.; möjl. med anslutning dels till SISKA, dels (i formen sjaska) till sv. dial. sjaska, långsam o. senfärdig kvinna (se SJASKA, sbst.1); hämplingen uppfattas som dum o. spak]
(numera föga br.)
1) finkfågeln Carduelis flavirostris Lin., gulnäbbad hämpling; jfr RISKA, sbst.1 Nilsson Fauna II. 1: 344 (1824). Kolthoff o. Jägerskiöld 78 (1896).
2) finkfågeln Carduelis flammea Lin., gråsiska; jfr IRIS, sbst.2 Holmgren Fogl. 328 (1867; från Uppl.). Jägerskiöld o. Kolthoff 86 (1926).

 

Spalt S 3145 band 25, 1969

Webbansvarig