Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJANA ʃa3na2, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. sjana, sätta näsan i vädret o. titta uppåt (Ihre DialLex. (1766)), stirra med tanklösa l. förvirrade blickar, springa; sannol. sidoform till sv. dial. stana, stirra, motsv. nor. dial. stana, stirra, glo, driva omkring, snubbla; jfr nyisl. stjana, slita o. släpa, stjan, mödosamt springande hit o. dit; se ASundqvist i NysvSt. 1968, s. 35 f. — Jfr SJANA, sbst., SJANE]
(vard. l. bygdemålsfärgat) springa på ett dumt l. slamsigt sätt, ränna (se RÄNNA, v. 9 a β); äv. refl. Tänk, om vi hade varit kloka och vändt om där .. i stället för att sjana iväg till det usla Hebärg. Bondeson MVK 117 (1893, 1903). (Han) hade .. morrat litet över .. att hon var ”ute och schanade sej” så ofta. Fogelström BorgTr. 169 (1957). —

 

Spalt S 2795 band 25, 1968

Webbansvarig