Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIFFLÖJT sif3~flöj2t, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av lt. siflöit l. (med översättning av senare leden) t. sifflöte, av fr. sifflet (se SIFFLETT) med anslutning till lt. flöit (av mlt. flöite, vloite) resp. t. flöte (se FLÖJT, sbst.2); jfr eng. sifflöt, av t. sifflöte (se ovan)]
mus. i orgel: hög labialstämma med vid mensur; äv. bildl., i fråga om fågelsång. Den käcka Nächtergaal, han ymsza höra lätt, / Sij slaag Sifflöit och drill på tusend-konstigt sätt. Columbus BiblW A 2 a (1674). SohlmanMusiklex. (1952).

 

Spalt S 2219 band 25, 1967

Webbansvarig