Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SERAFIMER se1rafi4mer l. ser1-, r. l. m.; nästan bl. i best. -n.
Etymologi
[elliptiskt för ssgr]
1) (vard.) serafimerorden (se d. o. 2) l. serafimerstjärna. (Ärkebiskopen sade:) Serafimern gaf man mig, emedan alla mina närmaste företrädare burit den. Hellberg Samtida 1: 217 (cit. fr. 1843). HågkLivsintr. 15: 104 (1934).
2) i sg. best., om serafimerlasarettet. Min moder dog på Serafimern. Åter ett rop 15 (1913).

 

Spalt S 1968 band 25, 1967

Webbansvarig