| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SEMIOTIK sem1ioti4k l. se1mi-, l. -iω-, förr äv. SEMEJOTIK, r. l. f.; best. -en.
(numera bl. mera tillf.)
1) med. symtomlära, symtomatologi (jfr SEMEJOGRAFI 2); äv. i utvidgad anv.: diagnostik (se d. o. 1); jfr SEMIOLOGI. Semejotiken, hwilken af Menniskornas förda lefnadssätt och allahanda tilstötande omständigheter, samt af alt, som sig förr eller i början af sjukdomen yttrat (och kallas Symptomer), söker at utleta de möjeligast säkra kännemärken på sjukdomens rätta beskaffenhet. Bergklint MSam. 1: 114 (1781). Wernstedt (1935).
2) filos. lära(n) om symboler l. tecken, symbollära, teckenlära. Vettenskapen om tecknen i allmänhet kallas Teckenlära (Semiotik). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Ett annat namn (än semantik) på allmän teckenlära .. är ’semiotik’. Den innefattar all språkvetenskap, all språkfilosofi, språkpsykologi, språksociologi och överhuvud all slags forskning som gäller tecken och deras användning. Regnell Sem. 1 (1958). —
Spalt S 1848 band 25, 1967