| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SANS san4s, sbst.2, r. l. m. (KMKrusell (1742) i HH XVIII. 3: 35, osv.) ((†) n. Möller (1807)); best. -en.
1) förmåga att uppfatta sinnesintryck o. uppleva omvärlden, förnimmelseförmåga; (klart) medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 4); särsk. i uttr. vara vid, äv. ha (full) sans, vara vid (klart) medvetande; i vissa fall svårt att skilja från 2. Förlora l. mista sansen, svimma. Iag låg (efter kalabaliken i Bender) uti 9 dygn utan någon sence. KMKrusell (1742) i HH XVIII. 3: 35. Om Söndagsaftnarna träffas liggande i byn och annorstädes på vägarna flere öfverlastade uslingar utan sans och känsel. KulturbVg. 1: 79 (1783). En dag svimmade hon midt i klassen och kom ej till sans förr än efter ett par timmar. Idun 1890, s. 245. (På dödsbädden hade) hon alls icke haft sans utan yrat de sista dagarna. De Geer Minn. 2: 118 (1892). (Den döende) var vid full sans och tryckte våra händer till avsked. Henning HbgMinn. 1: 245 (1950). — särsk. (†) övergående i bet.: medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 2 b) l. känslotillstånd l. känslostämning. Psalmen på kyrkogården lyfter (vid begravningen av en person som ”i livet visat sig som en stötesten”) de qvarlefvandes, de åhörandes sinnen till en högre sans, än förargelsens. Almqvist AmH 2: 122 (1840).
2) behärskning av själsförmögenheter, tankeförmåga, känslor o. handlingar; fattning, sinnesjämvikt; lugn; förnuft, förstånd, vett, klokhet; besinning; eftertanke. Han fant Lindberg wara utan förstånd och Sens. HdlCollMed. 11/3 1746. Hvilken med sans begåfvad kan begära en ovillkorlig sällhet? GRegnér i 2SAH 3: 69 (1802). Hvar och en (borde) med flit och allvar undersöka och med sans begrunda (brännvinets) .. egentliga art, innan han låter sig komma i beröring dermed. KyrkohÅ 1925, s. 271 (1836). Bertelsköld, fruktande att i sin tur blifva öfverraskad, sedan fienden kommit till sans, uppställde en del af sitt folk i slagordning. Topelius Fält. 2: 78 (1856). Hvarför Elin rusade på dörren utan samling och sans förstod hon inte. Lindhé Ledf. 183 (1903). Nog borde han kunna behålla så mycket sans i huvudet, att han höll sig borta från den kvinnan. Moberg Utvandr. 456 (1949). — särsk. övergående i bet.: avsaknad av l. frihet från överdrift(er), måtta, måttfullhet, återhållsamhet, hovsamhet. Gustaf (III) hade erhållit en högre magt, men begagnat sin framgång med den måtta och sans, att (osv.). Ekelund 1FädH II. 2: 112 (1831). Jag har genomsett hans opus, lagt litet sans i hans olympiska yra, det är alltihop. Jolin Smädeskr. 23 (1863). (Författaren J. Aho) har städse sans nog att stanna, innan karrikatyren begynner. OoB 1895, s. 130. Ruin SjunknH 40 (1956).
3) (numera i sht i vitter stil) sinne l. känsla (för ngt); förr äv. övergående i bet.: håg l. böjelse. Är du vetenskapsman, då är universi kännedom .. ditt mål; och då har du icke äkta sans, ej sanning och ljus i din sak, med mindre du uppfattat detta vetandes rymd. Almqvist Törnr. 1: 114 (1839). En rättskaffens man, med praktisk sans och takt. Cavallin Herdam. 5: 393 (1858); jfr 2. För öfrigt saknade B(erlioz) sans och sinne för det hela och afrundade. NF 2: 326 (1877). I .. (S. Falkmans) kopior ser man bäst bristande sans för färgen. Ahrenberg Männ. 2: 202 (1907). Även för en person med hans brist på ekonomisk sans stod det klart att (osv.). Hellström Lekh. 237 (1927). (Författarens) behandling av källmaterialet synes mestadels vittna om kritisk sans. Rig 1949, s. 188; jfr 2 slutet. — jfr SKÖNHETS-, VERKLIGHETS-SANS.
4) (†) innebörd, betydelse, innehåll; (förnuftig) mening; äv. i uttr. i en annan l. denna o. d. sans, i en annan osv. bemärkelse l. mening l. (i utvidgad anv.) på annat osv. sätt. Utstofferade fabler utan sens. 1VittAH 5: 68 (1780, 1788). Efter jag aldrig kunnat agera i en annan sens än jag gjorde. GMArmfelt (1809) i MinnSvNH Bih. 2: 107. A(tterbom) uppoffrar i min tanke mången gång sansen för versens musik. CAAgardh (1810) i BrefNSkolH 164. På hela jorden torde således mennisko-anletet vara det enda, som kan vara rätt fult (äfvensom det ensamt kan vara vackert i en helt annan sens, än något annat jordiskt, nemligen i idealisk sens). CJLAlmqvist i Skandia 1: 306 (1833). Liljecrona RiksdKul. 209 (1840).
Anm. Stundom användes i sv. äv. det rent fr. uttr. sens commun (äv. skrivet sens-commun, senscommun), sunt förnuft (se d. o. 2 a). Medelmåttiga hufvuden, förtorkade hjertan, dem Naturen .. gifvit .. ett så kalladt sens commun (blott ett förnämare namn på instinkt) i stället för religiositet. Phosph. 1810, s. 304. En formlig afsägelse af all sens commun. Thomander TankLöj. X (1817). Ett nyktert, nyttighetsdyrkande sens-commun. Sylwan SvLit. 178 (1903). Östergren (1938: senscommun; angivet ss. ”denkön”). Till detta uttr. förekomma äv. ssgr (numera bl. utan s i ssgsfogen), t. ex. senscommun-filosofi, om filosofi som bygger på sunda förnuftet (Geijer I. 5: 112 (1811: sens-communs-filosofi), 3NF 8: 471 (1928: Sens-communfilosofien)), senscommun-dyrkare (Ahnfelt Statsk. 45 (1855: senscommuns-dyrkare)). Tillf. användes avledn. senscommunsk, adj., hos Stiernstolpe Blumauer 2: 42 (1814).
(4) -BLOTTAD, p. adj. (†) blottad på innehåll, innehållslös. CGTessin (1761) hos Gadd ÅmVetA 1770, s. 68 (om uttryck). —
-LÖS.
1) till 1: medvetslös. Nordforss (1805). (Han hade) kanske .. slagits sanslös och sedan omkommit i floden. Lagerkvist Sibyll. 149 (1956).
2) (numera mindre br.) till 2: som saknar (full) kontroll över sina själsförmögenheter, känslor o. handlingar, besinningslös; som är utan förnuft l. förstånd l. fattning; oförnuftig, oförståndig, vettlös; äv.: måttlös l. hämningslös (jfr sans, sbst.2 2 slutet); äv. med sakligt huvudord l. ss. adv. Sandslöse bestier och odiur. VDAkt. 1686, nr 258. En rik åt lyckans vind sig sanslöst öfverger. GFGyllenborg Vitt. 1: 134 (1795). Under det desza rysligheter (dvs. Sturemorden) föreföllo i Uppsala, irrade .. (E. XIV) sanslös i skogarna .. deromkring. Ekelund 1FädH II. 1: 81 (1830). Sanslösa orgier. Sturzen-Becker 2: 103 (1844, 1861). Sanslös öfverdrift i ord och handling. FinBiogrHb. 1016 (1898). särsk. (†) övergående i bet.: meningslös (se d. o. 2); jfr sans, sbst.2 4. Ett osammanhängande och sanslöst sladder. SvLitTidn. 1816, sp. 26.
Avledn.: sanslöshet, r. l. f.
2) (numera föga br.) till -lös 2: avsaknad av besinning l. förnuft, besinningslöshet l. oförnuft. Lyceum I. 2: 148 (1810). När det tystade samwetet återtager sin rätt och sanslöshetens yra förswinner. Rogberg Pred. 1: 186 (1826). Ekelund NAllmH II. 1: 35 (1838).
Spalt S 1151 band 24, 1965