Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÄTTNING rät3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(rät- 1668. rätt- 1667 osv.)
Etymologi
[fsv. rätning; jfr d. retning samt fnor. o. isl. rétting; vbalsbst. till RÄTTA, v.2; jfr äv. mlt. richtinge (se RIKTNING, sbst.2)]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. RÄTTA, v.2 1, om handlingen att göra ngt rakt l. att avlägsna krök(ar) o. d., rätning, uträtning; förr äv. om handlingen att göra ngt jämnt l. slätt. (Sv.) Rättning .. (fr.) Alignement .. Nivellement. Nordforss (1805). (Gm operation av vinkelformig kallus) lyckas man fullkomligt och reguliert att tillvägabringa rättning. Hygiea 1841, s. 393. Landsvägarna utgöra .. 22 km; endast här och där ha obetydliga rättningar gjorts. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 116. jfr: Förmedelst regulariteten och gaturättningen är .. (tomtens) quantum till längd och bredd förändrad. VRP 20/4 1722.
2) motsv. RÄTTA, v.2 2, om de rörelser som (vanl. på kommando) utföras av soldaterna (l. gymnasterna o. d.) i en uppställd l. marscherande avdelning i syfte att formera avdelningen så att ledet (l. varje led) bildar en mer l. mindre rät linje (därigm att soldaternas (osv.) fotspetsar, höfter o. skuldror äro i samma linje o. att behöriga avstånd o. luckor intagits samt att bakomvarande stå(r) resp. gå(r) mitt bakom framförvarande) o. som bestå dels (i fråga om uppställd avdelning) i intagande av enskild ställning samt hastiga förflyttningar med små steg o. bibehållen kroppsställning (under kontroll gm huvudvridning åt rättningshållet (i allmänhet åt höger), stundom äv. gm förande av ena handen till höftbenskammen varigm armbågen får känning av sidomannen åt rättningshållet o. d.), dels (i fråga om marscherande avdelning) i ökning l. minskning av steglängden (under kontroll gm huvudvridning åt rättningshållet) o. d.; äv. om förhållandet l. egenskapen att en avdelning intagit denna ställning l. uppvisar detta utseende (l. att en enskild soldat (osv.) intar den plats som tillkommer honom i en sådan avdelning); äv. ss. kommandoord; äv. i utvidgad anv., dels i fråga om manskap i drev l. fartyg i formering l. hästar i spann o. d., dels i fråga om föremål o. d. som äro placerade i l. bilda rät(a) linje(r) l. äro ordnade parallellt o. d.; äv. mer l. mindre bildl. (jfr b). Kommendera rättning. Intaga, iakttaga, hålla rättning. Förlora rättningen. KrigsmSH 1798, s. 178. Signalerne till attack, reträtt, samling och rättning. KrigVAH 1806, s. 197. Ändteligen ljöd kommando-ropet: ”framåt marsch!” En allmän rättning öfverfor lederna. Runeberg 4: 191 (1834). Hahr HbJäg. 247 (1866; i fråga om drev). Rättning är i allmänhet vunnen, då man ser skymten af 2:a och 3:e mans bröst ifrån sig. ExInf. 1871, s. 63. ExFältartill. 1: 66 (1893; i fråga om anspann). Sjuttio af nu ifrågavarande somrar voro nästan som folket är mest. Två trädde utanföre rättningen i ledet. PT 1909, nr 67 A, s. 3. Borden .. torkades i längdriktningen, så att smutsränderna fingo militär rättning. Hedberg VackrTänd. 41 (1943). — jfr AVSTÅNDS-, LINJE-RÄTTNING. — särsk.
a) i uttr. som ange åt vilket håll l. från vilken utgångspunkt (karl) rättning äger rum. Rättning höger, vänster, framåt, mittåt, äv. åt (i sht förr äv. till) höger. Theorie och erfarenhet bestyrka at rättning mitt åt i hvarje Squadron är den nyttigaste. KrigsmSH 1798, s. 178. Rättning till höger. Tigerhielm 37 (1867). Riktrote kallas det underbefäl eller den af manskapet, på hvilken rättningen är. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 23 (1880). Giv akt!! Rättning höger!!! Siwertz JoDr. 179 (1928). (†): Svenska Kavalleriet är mig vetterligen det enda der rättningen inom Sqvadron tages till Centern. KrigVAH 1806, s. 177.
b) i bildl. anv., i fråga om politisk åskådning l. värksamhet, dels för att ange sträng sammanhållning o. partidisciplin inom en politisk åsiktsgrupp o. d., dels i sådana uttr. som rättning höger l. vänster, för att ange att en stat l. ett parti o. d. övergår till en mera radikalt högerresp. vänsterbetonad politik (gm att följa ytterlighetsmännens åsikter). Att hålla rättning i en vänsterfront från Sandström till Zeta är meningslöst att försöka. Wigforss Minn. 2: 76 (i handl. fr. 1914). Det vennerströmska uttalandet .. ville markera en rättning vänster i partiets militärpolitik. Höglund Branting 1: 502 (1928). VFl. 1934, s. 176.
3) (numera knappast br.) motsv. RÄTTA, v.2 3 b α, om handlingen att sträcka på sig l. räta på ryggen o. d.; förr äv. [jfr 2]: givaktställning, enskild ställning. TjReglArm. 1867, 4: 102. Carl Johan .. ställde sig i rättning och gjorde lydigt handgreppen (i exercisen) efter sonsonens kommando. Hellberg Samtida 7: 149 (1872). Löjtnanten .. Volontärn! Allan (reser sig med rättning). Strindberg Dödsd. 219 (1901). (Läraren) kommenderade ..: ”Rättning!” då alla måste sträcka på sig. Henning HbgMinn. 1: 116 (1950; om förh. på 1880-talet).
4) (numera bl. tillf.) motsv. RÄTTA, v.2 5, om handlingen att rätta till l. ordna ngt (som sitter snett o. d.), ordnande, justering. Knappast någon enda natt som man icke en eller ett par gånger uppkallades för segels bergning eller rättning. VFl. 1911, s. 95 (c. 1841).
5) (†) anrättning, (mat)rätt; jfr RÄTTA AN 2 o. RÄTTA, v.2 7. Rålamb 14: T 3 a (1690: Andra Rättningarne, möjl. felaktigt för Andra Anrättningarne l. Andra Rätterne).
6) (utom i b numera bl. tillf.) motsv. RÄTTA, v.2 (8,) 10, 11, 13, 14, om handlingen att rätta ngt l. ngn l. om förhållandet att ngt l. ngn rättas l. att ngn rättar sig l. bättrar sig; jfr RÄTTELSE 5. Orättom och Wrångom til Näpst och Rättning. Siöl. 1667, s. a 2 b. Hwad eljest kan lända til rätning af sielfwa Wigterne sins emellan, så at the måge blifwa satte i en tilbörlig likhet, thet hafwen I (dvs. justeraren) på thet nogaste at observera. Bergv. 1: 248 (1668). Föranstalta om en tidsenlig rättning af samtliga närings- och handelsförordningar. MinnSvNH 10: 119 (1868). — jfr GRÄNS-RÄTTNING. — särsk.
a) fäkt. om rättningsmarsch. Balck Idr. 3: 405 (1888).
b) (fullt br.) om rättande (se RÄTTA, v.2 10 b) av skriftlig framställning, i sht av skriftliga prov l. övningar (jfr RÄTTA, v.2 10 b α); i sht förr äv. konkret(are): ändring av ngt felaktigt o. d. (i skrift o. d.), rättelse (se d. o. 5 b). De få §§. (av tryckfrihetsförordningen), som jag här bifogar, med de rättningar som jag tycker tarfvas. Gustaf III 1: 215 (1774). Skrivböckerna, av vilka det alltid låg någon bunt på bordet och väntade på rättning. Swensson Willén 21 (1937). Rättning av svenska uppsatser. ÅbSvUndH LIX. 2: 87 (1940). jfr KRIA-, STIL-, UPPSATS-RÄTTNING.
c) (föga br.) i uttr. ta rättning av ngt, ta rättelse (se d. o. 5 e) av ngt l. (med anslutning till RÄTTA, v.2 9) rätta sig efter ngt. Ruin SjunknH 21 (1956). Den verkliga tiden är den upplevda tiden, och den är ett inre faktum, som har sin egen takt och följer sin egen lag. .. Men det tänker vi sällan på och ännu mindre tar vi rättning av det. Därs. 217.
Ssgr: (6) RÄTTNINGS-ANVISNING~020. särsk. pedag. till 6 b; jfr -förslag. TSvLärov. 1952, s. 457.
(6 b) -ARVODE~020. särsk. om arvode till lärare för rättning av skriftligt prov. TSvLärov. 1950, s. 405.
(2) -FARTYG~02 l. ~20. sjömil. om det fartyg i en formering på vilket formeringen intar l. har att inta rättning. Bæckström Sjökr. 1: 162 (1887).
(2) -FLYGEL. i sht mil. flygel på vilken utgångspunkten för rättning befinner sig. ExInf. 1871, s. 65.
(6) -FÖRSLAG. särsk. pedag. till 6 b, om gm skolöverstyrelsen utarbetat förslag till norm för rättning o. bedömning av skriftliga prov i student- o. realexamen. TSvLärov. 1941, s. 165.
(6) -GRUND, r. l. m. (†) grund (se grund, sbst.1 III 2) enligt vilken en rättelse sker. Brunkman SvGr. 52 (1767).
(2) -HÅLL. i sht mil. jfr -sida. ExInf. 1927, s. 109.
(3) -KÄNSLA. (†) om känsla för lämpligheten l. nödvändigheten av att sträcka på sig o. iakttaga god kroppshållning. Sparre Findl. 3: 98 (1835).
(2) -LINJE. (numera bl. mera tillf.) om den (tänkta) linje efter vilken ett led skall intaga l. ha intagit rättning; förr äv. ss. kommandoord vid uppställning av kompani på ny linje, för att ange att plutoncheferna o. vänstra flygelns underbefäl skola rycka fram till den nya linjen för att där rättas in av kompanichefen (o. sedan fungera ss. riktkarlar för det övriga kompaniets rättning). ExInf. 1871, s. 147 (ss. kommandoord). För att rättning skall vinnas, måste .. fötterna .., liksom ock höfter och skuldror, befinna sig i rättningslinien. Därs. 1895, s. 41. Östergren (1937). särsk. (i sht förr) i fråga om drevjakt; om utstakad l. uppbläckad linje vid vilken deltagarna i drevet göra halt för att inta rättning. TJäg. 1833, s. 507. Jäg. 1897, 2: 113.
(2) -LÖS. (tillf.) som utmärkes av brist på rättning. Bergman GotlVisby 2 (1858).
(jfr 6 a) -MARSCH. fäkt. förflyttning om ungefär en fotlängd åt gången o. utan förändring av kroppens l. vapnets ställning i syfte att rätta avståndet till motståndaren (så att man kommer inom lämpligt avstånd för utfall mot denne resp. utom avstånd för dennes utfall) o. vanl. bestående av framflyttning av först främre o. därefter bakre foten l. av bakåtflyttning av först bakre o. därefter främre foten. Rättningsmarsch framåt, bakåt. KrigVAT 1854, s. 483. Den mindre förflyttningen kallas rättningsmarsch, de större kallas enkelmarsch och halfmarsch. NF 5: 560 (1882). Rättningsmarscher .. skola utföras med allra största smidighet och lätthet, hvarunder de båda fotflyttningarna liksom flyta i hvarandra till en sammanhängande rörelse. Balck Idr. 3: 405 (1888). Östergren (1937).
(6) -MEDEL. (†) medel avsett att möjliggöra (kontroll av ngts riktighet o.) rättande av felaktigheter o. d. Det är i allmänhet ett tjenligt rättningsmedel (vid teckning) att uppdraga en vertikal hjelplinia midt igenom platsen för den figur man ärnar rita. Scheutz Ritk. 21 (1832).
(6) -NORM. särsk. pedag. till 6 b; jfr -förslag. TSvLärov. 1948, s. 50.
(6 b) -NÄMND, r. l. f. pedag. nämnd med uppgift att utarbeta rättningsförslag. TSvLärov. 1948, s. 50.
(6) -OBJEKT. objekt (se d. o. 3) för rättning; särsk. pedag. till 6 b, om skriftligt prov o. d. ss. föremål för rättning. TSvLärov. 1950, s. 300.
(2) -PJÄS. mil. pjäs (se d. o. 4) som är inställd l. skall inställas i viss skjutriktning o. med vilken annan pjäs parallellställes. InfRegl. 1945, 1: 98.
(2, 6) -PRINCIP. jfr princip 4; särsk. (i sht mil.) till 2. KrigsmSH 1798, s. 13.
(2) -PUNKT. (numera bl. tillf.) utgångspunkt för rättning; särsk. om riktkarl l. (främre karl i) riktrote o. d. KrigVAT 1834, s. 144. ExFältartill. 1893, 1: 2.
(2) -RAK, adj. (tillf.) om led o. d.: som står rak sedan (l. liksom om) rättning intagits. Hellström Lekh. 26 (1927).
(2) -ROTE. (numera bl. mera tillf.) riktrote. KrigVAT 1847, s. 530.
-RÖRELSE.
1) till 2: rörelse i syfte att intaga l. hålla rättning. KrigVAH 1833, s. 236.
2) (numera knappast br.) till 3 (o. 6): rörelse som åstadkommer sträckning av kroppen o. bättring av hållningen. Wide MedGymn. 81 (1895).
(2) -SIDA. i sht mil. om den sida (av ett led o. d.) åt vilken rättning äger rum. Ling Regl. 14 (1836). Hufvudet vrides åt rättningssidan så mycket, att det öga, som är från rättningssidan, kommer midt för lifvet, utan att axlarna därigenom rubbas. ExFältartill. 1893, 1: 31.
(2) -STÅNG. (förr) stång använd för kontroll av rättningen. Byström FrMötespl. 61 (1914).
(6, 6 b) -TAG. (tillf., vard.) i uttr. (vara) i rättningstagen, (vara) ivrigt sysselsatt med att rätta l. göra rättelser. VFl. 1935, s. 33.

 

Spalt R 4190 band 23, 1962

Webbansvarig