| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÄTTMÄTIG rät3~mä2tig, adj. -are ((†) superl. -est SynodA 2: 43 (1586: thet rätmätigeste); -st Posten 1769, s. 487 (: rättmätigste straff)). adv. -EN (mera tillf., Thunberg HemBorg 312 (1934), Östergren (1937)), -T (Swedberg Ordab. (1722) osv.).
1) (utom i c—e numera föga br.) som är i överensstämmelse med l. förenlig med vad som är rätt o. riktigt, särsk. vad som är juridiskt l. moraliskt rätt, rätt, riktig; laglig, lagenlig, rättsenlig; förr äv. om språk o. d.: korrekt (se d. o. 2). SynodA 2: 43 (1586). På det denne sak (dvs. räfsten med förmyndarregeringen) måtte kunna nå et rättmätigt ändskap. HC11H 11: 53 (1680). Och skal .. (biskoparna) tilbörlig och laglig makt och myndighet, til deras Embetens rättmätiga utförande, lämnad warda. PH 5: 3106 (1751). Det blir en gång rättmätig riks-svenska att skrifva: Jag skall .. vi skall. Almqvist SvSpr. 240 (1840). Det är förståndigt och rättmätigt taladt. Sätherberg Dikt. 2: 178 (1846, 1863). Dalin Synon. 222 (1870). Därs. 220 (1925). — särsk.
a) (†) om uttalande l. vittnesbörd o. d.: som ger en sann bild av värkliga förhållanden, med sanningen överensstämmande, sann. Chesnecopherus Skäl Ll 2 b (i handl. fr. 1595). Uppå begiäran till rätt rättmätigdt Attestatum, lembnas Vördige och Vällärdde Cappellanen Hr Gulich Boreen, att (osv.). ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 28 (1721).
b) (†) om ursäkt l. urskuldande: giltig, godtagbar; jfr 3. Thenne min ödhmiwke och retmectighe entskyllingh. BtFinlH 4: 45 (1562). HC11H 15: 136 (1697).
c) betecknande att ngt ont rättvist drabbar ngn o. d.; numera oftast (fullt br.) om straff: rättvis. Thet straff .. befinne Borgerschapet rettmätigt, nyttigt och gott wara. RA II. 2: 224 (1617). (När) en rättmätig gikt sönderslagit leder och knogar, så (osv.). Lundberg Paulson Erasmus 101 (1728). Rättmätigt lida. Lind (1749). Wägner i 3SAH LIX. 2: 20 (1948).
d) (fullt br.) med bibet. av l. närmande sig 3, om åtgärd, företag o. d.: som man i enlighet med gällande lag o. rätt l. med hänsyn till vad som är rätt o. riktigt är berättigad att tillgripa l. företa sig, lagligen motiverad, juridiskt l. moraliskt försvarlig; särsk. om kamp för ngt l. krig o. d.: som föres för en rättfärdig l. rättvis sak; äv. om ngns sak: rättvis, rättfärdig; jfr 2, 3. När tu dragher til örligh emoot tina Fiender: Förståår thet som rättmätigt är. Så fruchta tigh intet. Botvidi 3Pred. 8 (1621, 1627). Constantinus (nödgades) at tagha sigh itt rättmätigt Krijgh före. Schroderus Os. 1: 272 (1635). At .. i förtröstan på .. een rätmätig saak leverera een bataglie. Spegel Dagb. 44 (1680). (Isabellas av Kastilien) rättmätiga stora handling att hava fullbordat den åttahundraåriga frihetskampen. Lagergren Minn. 4: 57 (1925). En rättmätig sak. Harlock (1944).
e) (mera tillf.) ss. adv., med koncessiv bibet.: rätteligen, egentligen. (Mannens otrohet) var som en stöld av något, som rättmätigen bort vara hennes. Thunberg HemBorg 312 (1934).
2) som tillhör l. tillkommer ngn l. ngt med rätta; som ngn l. ngt med rätta kan göra anspråk på; som ngn har (juridisk l. moralisk) rätt till; som innehaves l. utövas av ngn med laglig rätt; jfr 1 d. (Vi) gifwe them Fullmacht effter Lagen, at dömma KonungzDomb, Wår rättmätige höghet (dvs. privilegium). Schmedeman Just. 142 (1614). Om någon sitter .. i rättmätig besittning (av ett gods), så uptänker jag en svepsak och leker med honom så länge tils egendomen är min. Dalin Arg. 2: 62 (1734, 1754). Släpet (har) i viss grad återeröfrat sin rättmätiga plats. Idun 1888, Modev. s. 5. Om makten ej erkännes som rättmätig, blir den ett olidligt tyranni. Granfelt Samh. 76 (1937). jfr (föga br.): Mannen .. bör tillerkänna husmodern en henne rättmätig del af hemmets inkomster. Tenow Solidar 3: 207 (1907).
3) som det finns skäl för, skälig, berättigad, motiverad, välgrundad; äv. om orsak, anledning o. d.: giltig; numera nästan bl. för att beteckna ngt ss. juridiskt l. moraliskt l. socialt berättigat; jfr 1 b, d. Rosén E14HNämnd 176 (i handl. fr. 1563; om orsak). Rättmätige och billige beskyldninger. RP 6: 159 (1636). Sverige hade rättmätiga krigsordsaker, nemligen: at Ryssland påtrugat oss den Nystadska freden, protesterat emot de 2:ne regementers transport til Finland, låtit mörda Sinclair (osv.). 2RARP 14: Bil. 50 (1743). Jag kan intet styra min rättmätiga vrede mer. Knöppel Möt. 21 (1750). Att efterkomma dina önskningar och rättmätiga fordringar på ett bref till svar på ditt. CWSkarstedt (1851) i AnderssonBrevväxl. 1: 237. Konungen å sin sida saknade ej heller rättmätiga anledningar till missnöje. Odhner i 3SAH 6: 156 (1891). Den brytningstid, då arbetsklassen på det stora hela rättmätigt krävde sin plats i solen. Laurin Minn. 2: 311 (1930).
4) (numera föga br.) om part i kamp l. rättegång o. d.: som kämpar för l. försvarar en rättfärdig sak, som har rätt(en på sin sida); förr äv. oeg., om de vapen som en sådan part använder i sin kamp, med tanke på parten l. kampen. HSH 7: 141 (1637). Fast iagh wäll weet Högw:ge Her Biskopen och the andre Ehrev:ge Herrar .. altijdh then rättmätiga parten favera och bijfalla. VDAkt. 1678, nr 245. (G. I) tackade Gud för de rättmätige vapnens framgång. Celsius G1 1: 192 (1746). (Segern) skall förklara sig för den rättmätiga sidan. Gustaf III 1: 41 (1786).
5) om person (l. institution o. d.): som i enlighet med lag o. rätt är l. blivit det som huvudordet anger; som innehar l. erhållit sin befattning l. värdighet i enlighet med lagens föreskrift; som har laglig befogenhet, behörig; laglig (se d. o. I 1 a), legitim, rätt (se RÄTT, adj.2 1 g β). Een rättmettigh Konungh thill Sverigie. OxBr. 5: 312 (1624). Den rättmätiga thronarfvingen. Ekelund 1FädH II. 2: 15 (1831). En fängslad person .. borde åtnjuta dom och ransakning af sina rättmätiga domare. Dens. NAllmH II. 1: 33 (1838). Varje rättmätig innehavare av det löpande skuldebrevet (har) rätt att utan vidare bevis för sitt förvärv kräva betalning av gäldenären. Minnesskr1734Lag 1: 302 (1934). (Alexanders motpåve) erkände honom såsom kyrkans rättmätiga överhuvud. Grimberg VärldH 6: 104 (1935).
6) (numera knappast br.; se dock slutet) använt för att ange att ngn l. ngt har just de egenskaper som konstituera ett visst begrepp l. med rätta kan betecknas ss. det som huvudordet anger: riktig (se d. o. I 7), värklig, ordentlig (se d. o. 3), sann. (Konsistoriet understöder icke rektorn och prokanslern vid Uppsala akademi) Huru kan här tå halles någen rettmätigh disciplin? OxBr. 12: 70 (1638). Christus, den rättmätige folkherden. Melin JesuL 3: 140 (1849). — särsk. (mera tillf.) om grund, för att beteckna att ngt i det föreliggande fallet är grunden till ngt: värklig, faktisk. Hade det sålunda kommit så långt nu, att hon måste förneka sin kärlek .., sina smärtors upphov, sina lidandens rättmätiga grund? Malmberg Fiskebyn 176 (1919).
7) (†) om person: som handlar i enlighet med vad som är rätt o. riktigt.
a) rättvis (se d. o. 2). O Nemesis, rättmätiga med hembden! / Ach, huru billig är din harm och wrede! Hiärne (SvNatL) 201 (1665).
8) [möjl. kontamination av 1 o. LIKMÄTIG 6] (†) i uttr. rättmätig med ngt, som är i enlighet med ngt (o. rätt). Thet är rett och Christeligit och medh troonne rettmätigt, icke sielffuer vthi sijn saak döma. Bullernæsius Lögn. 442 (1619).
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara rättmätig (se d. o. 1 c, d); i sht förr äv. allmännare: överensstämmelse med vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt o. riktigt, laglighet, lagenlighet; förr äv. i fråga om språk: oklanderlighet, korrekthet, riktighet. Sakens rättmätighet. Celsius G1 1: 30 (1746). Folkets tungomål har icke blott egenskapen af fullkomlig linguistisk rättmätighet: det utgör äfven den rikaste källa för .. riksidiomet. Almqvist SvSpr. 241 (1840). (Rättslagen) inskränker sig till att förbjuda allt intrång i andras fria yttre verksamhet, och gör dervid endast afseende på handlingens yttre rättmätighet. Nyblæus Statsm. 80 (1864). (Den botfärdige rövaren) är en ogerningsman, som ångrar sina synder, erkännande rättmätigheten af sitt straff. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 95 (1865). Rättmätigheten av de föreslagna åtgärderna. KyrkohÅ 1937, s. 16. Hedins trosvisshet på rättmätigheten i hans sak. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 125 (1947).
2) till 3: skälighet, berättigande, giltighet; särsk. i uttr. rättmätigheten i l. av ngt, det berättigade i ngt. Vår begärans rättmätigheett behöfuer ingen långh process. AOxenstierna 2: 687 (1624). Tillfälle att pröfva rättmätigheten af sådana invändningar skall erbjuda sig, då (osv.). Rundgren i 2SAH 2: 32 (1887). Att medge rättmätigheten i kravet på folksuveräniteten. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 171 (1947).
3) till 5: laglighet, legitimitet, laglig befogenhet, behörighet. Så beroor ock höga Öfwerhetenes rättmätigheet vppå ett klart oemootsäyeligit skiähl och Gudz Förordning. Brask Pufendorf Hist. 429 (1680). Jag gäfvar domstolens rättmätighet att upptaga detta mål. Almqvist AmH 1: 168 (1840).
4) (†) till 7: rättrådighet l. rättvisa l. laglydighet o. d. Rätmätigheeten (rättheeten) gifwer hwariom oc enom thet honom tilkommer. Schroderus Comenius 855 (1639). Warnmark Epigr. E 2 b (1688).
Spalt R 4187 band 23, 1962