Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÅK 4k, sbst.5, n. (Dahlman Reddej. 145 (1743) osv.), äv. r. l. m. (Hildebrand MagNat. 205 (1650: råken, sg. best.; möjl. att hänföra till sg. råke), Möller 3: 1329 (1790: Sillråk) osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en; förr äv. RÅKE, sbst.2, m.; best. -en.
Ordformer
(råk (-åå-) c. 1635 osv. råke 1753. råken, sg. best. 1650 osv.)
Etymologi
[fsv. rak? (anträffat bl. i best. råken), sv. dial. råk, n., råke, m.; i avljudsförhållande till RAKA, v.3]
avskräde, avfall; slaktavfall av djur; numera i sht om (det uttagna) innanmätet av fisk (stundom äv. med inbegrepp av de avskrapade fjällen), fiskavfall, gäl (se GÄL, sbst.1 3); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): död kropp, as; äv. (mera tillf.) bildl., om ngt värdelöst, strunt, skräp; jfr RAK, sbst.2 Schroderus Dict. 81 (c. 1635). Tagh Råken vthur Fiskarna. Hildebrand MagNat. 205 (1650). Verelius 200 (1681; om död kropp). Af den fisk, som föres osprättad i land, utkastas alltid råket i sjön. Ekström AfhFiska 134 (1845). Dalin (1855; om slaktavfall). (Hjärnan) maler och maler; idel råk, onyttiga hugskott. Rosendahl Lojäg. 147 (1956). — jfr FISK-, SILL-RÅK.

 

Spalt R 3621 band 23, 1961

Webbansvarig