| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUVA rɯ3va2, v.2, förr äv. RUGA, v.4, l. RUA, v., l. RUGGA, v.6, -ade. vbalsbst. -AN (tillf., arkaiserande; Dahllöf Brudkr. 99 (1910)), -ANDE, -ELSE (†; Wollimhaus Ind. (1652)), -NING; -ARE (se avledn.).
1) om äggläggande djur, särsk. fågel: ligga över ägg o. täcka dem med sin kropp för att ge dem den för kläckningsprocessen nödvändiga värmen o. därigm kläcka ut dem, ligga på ägg; äv. (utom ss. ssgsförled bl. mera tillf.) i oeg. anv., om äggkläckningsprocess vid vilken den därför nödvändiga värmen erhålles på annat sätt än från ett djur som ligger på äggen (t. ex. från elektrisk apparat).
a) tr., med obj. betecknande ägg. Linc. Ii 1 b (1640). VetAH 1741, s. 72. Dufvorna lägga vanligen blott 2 ägg, hvilka skiftevis rufvas af båda föräldrarna. Sundevall Zool. 80 (1864). Job 39: 17 (Bib. 1917). — särsk.
α) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som djuret legat på så länge att kläckningsprocessen börjat l. fortskridit till ett visst stadium. Kolthoff DjurL 76 (1899). Starkt ruvade eller kläckfärdiga ägg fann jag ej i (de undersökta fågelbona). 2NatLiv 262 (1930). (De) fyllde .. de båda medförda näverkontarna med ruvade pingvinägg. Klinckowström Minn. 1: 276 (1933). jfr HALV-RUVAD.
β) bildl. Ni värptes, ruades och kläcktes, / J dagens ädlingar, Friherrar, Grefvar. Börjesson E14 15 (1846). Kardinalen talade helst om bagateller, när han rufvade stora ägg. Strindberg HMin. 2: 220 (1905).
b) abs. l. intr.; särsk. i uttr. ruva på ägg. VetAH 1748, s. 251. En ruvande höna. Verd. 1892, s. 273. (Taltrastens) trogna maka .. låg och rufvade .. i boet. Forsslund Djur 31 (1900). (Ugglehonan) fortsatte att ruva på äggen. Lindgren AllBarn 49 (1946). — särsk. bildl. Sqvallret .. ligger jemt och ruar / På ormägg uti tjocka Borgarfruar. Börjesson Solen 77 (1856).
2) (†) om fågel: ligga över o. med sin kropp täcka en kull kycklingar l. ungar för att hålla dem varma o. skydda dem.
a) tr., med obj. betecknande kycklingar l. ungar. VetAH 1748, s. 251. Flyttfåglen .. / .. rugade nu sina älskade små. Ling Gylfe 199 (1814). — särsk. bildl., om en behandling av ngn l. ngt som mer l. mindre liknar fågelns behandling av sina kycklingar l. ungar; jfr 3—6. Tå jag (dvs. Abisag) ruade .. (Davids) genom kalla kropp. Kolmodin QvSp. 1: 474 (1732). Han (dvs. Harpax) rugar sielf den orm, som tär hans usla bröst. Wallenberg (SVS) 1: 231 (1771). Du, vän och älskarinna, / .. Med lena vingar rufva / Mitt öfvergifna hjerta. Atterbom SDikt. 1: 265 (1809, 1837). (Rosen är) Ljuf, att fingra, ljumma, rufva / Mellan lena, lätta händer. Tranér Anakr. 62 (1830, 1833). särsk. om jord ss. groningsgrund för en växt; jfr 1 a β. Enahanda jord är ej beqväm at rua allehanda växter. Cederhielm PVetA 1740, s. 12.
b) intr., i uttr. ruva över l. på ngt. Hellberg Samtida 6: 220 (i handl. fr. 1852). Cavallin (1876).
3) (i sht i vitter stil) om drake o. d.: skydda en skatt gm att ligga över den o. täcka den med sin kropp; äv. (o. vanl.) oeg. l. bildl., om person (l. personifikation): ömt o. girigt l. ängsligt vaka över pänningar l. förmögenhet l. ngt annat av värde; äv. ss. beteckning för att ngn icke alls l. ogärna vill släppa ifrån sig l. släppa till ngt.
a) (numera knappast br.) tr., med obj. betecknande skatt, pänningar l. ngt annat av värde. Törner Vidsk. 97 (c. 1740). Crispus, du som myntet föraktar, silfret / Har ej färg, när jorden det girigt rufvar. Adlerbeth HorOd. 61 (1817). Här, / i den eviga natt, / ruge draken sin skatt! Ling As. 593 (1833). Under det .. (K. XI) sjelf, med till girighet gränsande omtanka, rufvade statsmedlen, gjorde (osv.). Crusenstolpe Tess. 1: 164 (1847). Rääf Ydre 1: 76 (1856). Den lärde rufvar sin upptäckt. Strindberg Utop. 52 (1885). — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] med avs. på person: ömt o. ängsligt l. svartsjukt bevaka l. iakttaga (ngn). (Fröken) rufvar honom (dvs. Jean) med ögonen. Strindberg Julie 20 (1888).
b) abs. l. intr.; särsk. i uttr. ruva över l. på ngt. Kellgren (SVS) 2: 363 (1794). Det sägs .. / att Angantyr .. rufvar / som draken Fafner på sitt guld. Tegnér (WB) 5: 53 (1824). Jacob och Wilhelm Grimm voro .. (icke) världsfrånvända handskriftsläsare och lexikografer, som ängsligt ruvade över sina skatter av excerpter och uppteckningar. Arv 1945, s. 3.
c) (†) refl., i uttr. ruva sig på ngt, ruva över ngt. På dessa litterära skatter (dvs. en del mongoliska religiösa skrifter) ruade jag mig i nära fjorton dagars tid. Castrén Res. 2: 400 (1848).
4) (i sht i vitter stil) om levande varelse l. föremål o. d.: inta en ställning l. ligga l. vila över ngt l. täcka l. dölja ngt på ett sätt som påminner om en fågel som ruvar ägg l. ligger över sina kycklingar l. ungar l. en drake som ruvar på sin skatt; stundom liktydigt med: ligga o. trycka, kura o. d.; ofta använt för att beteckna ett sätt att uppträda resp. framträda som gör ett hemlighetsfullt l. olycksbådande l. dystert l. beklämmande intryck; äv. närmande sig dels bet.: dväljas i det fördolda resp. ligga dold under ytan l. ligga på lur o. d., dels (den allmännare) bet.: vistas l. uppehålla sig resp. vila l. ligga l. stå l. finnas (ngnstädes) l. hänga över ngt o. d.
a) om levande varelse l. personifikation.
α) intr. l. abs.; särsk. i uttr. ruva över l. på ngt; stundom med bibet. av dels 6, dels bet.: vänta, bida. Braun Dikt. 1: 55 (1837). Ödet låg och rufvade öfver stormar och väntade blott minsta vink, för att släppa dem lösa. Knorring Ståndsp. 3: 107 (1838). Korpen satt och rufvade på skorsten. Hagberg Shaksp. 5: 128 (1848). Thorild, förebudet till den politiska och litterära revolutionen, rufvade i bakgrunden. Samtiden 1873, s. 296. I rummen som lågo mot norr (i Borgholms slott) ruvade en gång Karl X Gustav i tålig och klok väntan på sin stund. Böök ResSv. 98 (1924). Nere i Lund ruvade Strindberg. Zetterström VärldHj. 130 (1942).
β) (†) refl. Som dufvor, då en uf om natten / Har gjort besök vid deras gallerdörr, / De arma (kloster-)systrar rufva sig så skrämda. Franzén Skald. 3: 277 (1829).
b) om enskilt, mer l. mindre klart individuellt uppfattat konkret l. (mera tillf.) abstrakt föremål.
α) (†) tr., med obj. betecknande ngt som övertäckes l. skyles l. stämning som råder l. framkallas. Högt uppe i fjällen, der verldsåldrig snö / de vresiga dvergbjörkar rugar. Ling As. 196 (1833). Mäktig är skogen, och mörk, och heligt allvar den rufvar. Strindberg Fagerv. 108 (1902).
β) abs. l. intr.; äv. i uttr. ruva över l. på ngt; ofta om byggnadsvärk, ruin, skog o. d. Bremer Pres. 191 (1834). Himlen rufvade tung och mulen öfver Vetterdalen. Rydberg Vap. 230 (1891). Som stumma gåtor rufva tingen. Österling Prelud. 65 (1904). Blicken som låg och ruvade inne i ögonen. Lagerkvist Dvärg. 90 (1944). Ruvande ruiner. Lindegren Svit. 6 (1947). Den gamla byggnaden, som ruvade på så många öden. Siwertz Ung 224 (1949). — särsk. (mera tillf.) i uttr. ruvande av ngt, som bär på l. är fylld av ngt. Framför reste sig huset på sin klippa, borgen med sina terrasser och stora fönsterytor, mörk, ruvande av hemligheter. Johnson GrKrilon 141 (1941).
c) om dimma l. rök l. skyar o. dyl. l. om tillstånd i naturen l. i ett samhälle (t. ex. mörker l. tystnad l. lugn) l. ngt därmed jämförbart (t. ex. natt); särsk.: ligga l. vila l. hänga olycksbådande l. tungt l. tryckande l. dystert över ngt.
α) (numera föga br.) tr.; ofta närmande sig bet.: hölja l. omsluta (ngt). Det flydda seklets tunga aftondimma, / .. ännu vill rufva jorden. Atterbom SDikt. 1: 166 (1808, 1837). Mörker och tystnad rufva min gård. Ekström VisVall 108 (1910).
β) abs. l. intr.; ofta närmande sig bet.: vila, råda, härska; äv. i uttr. ruva över l. (numera mindre br.) på ngt. Tystnaden ruvade över bygden. Törneros (SVS) 1: 304 (1825). En tjock rökmassa .. rufvade öfver skogstopparna. Mellin Nov. 3: 167 (1837, 1867). Ett slafveri, / som rufvar tryckande på menskomängden. Rydberg Dikt. 1: 201 (1877, 1882). Februarinatten rufvade stjärnlös och molnig öfver staden. Heidenstam Karol. 2: 346 (1898). Det dystra lugn, som denna dag ruvade över Wadköping. Bergman Mark. 168 (1919). Ute ruvade mörkret. Furuhjelm StigOron 42 (1935). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv., närmande sig bet.: ödesdiger, olycksbådande, tryckande, tung, dyster. Rufvande råder / Ragnarök. Modin Dikt. 10 (1878). Mörkret kring skeppen låg rufvande tjockt. Lagerlöf HomOd. 102 (1908). Det var .. ruvande mörker. Siwertz JoDr. 363 (1928).
d) abs. l. intr., om tillstånd hos ngn; äv. närmande sig bet.: råda l. härska o. d.; särsk. i uttr. ngt ruvar i (tillf. äv. över) ngns sinne l. själ l. inre l. inom (tillf. äv. över) ngn. I Colombines inre ruade en djup ängslan. CFDahlgren 5: 182 (1833). I djupet af hans själ rufvar vansinnigheten. Svedelius i 2SAH 51: 280 (1875). Den skattgräfvaredröm, som rufvade inom honom. Heidenstam End. 203 (1889). En ömsesidig förbittring rufvade öfver sinnena. Janson Lögn. 48 (1912). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som ligger o. gror l. som trycker l. tär l. plågar ngn, tryckande, tung, dov. Ruvande hat. Siwertz Sel. 2: 225 (1920). I ruvande ensamt oåtkomligt svårmod. Lidman Gossen 189 (1952).
5) om person (l. personifikation l. ngns sinne o. d.): i hemlighet gå o. bära på l. hysa l. omhulda ngt l. i tankarna syssla med ngt; ständigt vara försjunken i ngt l. ha ngt i sitt sinne.
a) (i vitter stil) betecknande att ngn går o. bär på en sorg l. smärta l. ngt som bekymrar l. trycker honom; ofta utan bestämd avgränsning från 6.
α) (mera tillf.) tr., med obj. betecknande sorg l. smärta. Bergman Mark. 257 (1919). (Han) hade .. henne .. kvar i staden ruvande sin harm vid gossens säng. Hallström Händ. 306 (1927).
β) intr., i uttr. ruva över l. på ngt. Vi gömma på vår oförrätt, vi rufva öfver den. Bremer Pres. 172 (1834). Prinsessan Cavagniglia satt vacker och tyst, liksom ständigt ruvande på sin sorg. Lagergren Minn. 7: 93 (1928). Medan han ruvade som värst över sin ånger låg han där i sin säng och (osv.). Moberg Sedebetyg 194 (1935).
b) i allmännare anv.
α) (†) tr. Det är .. så godt, at säija rent ut sina Dårskaper, som at rua dem innombordz. Dalin Arg. 1: nr 30, s. 6 (1733). Påven Pius IV. ruade hos sig en annan slags åtrå (än sinnlig kärlek). Dens. Hist. III. 1: 540 (1761). Tro, fanatisk tro, plär hålla ut / att rufva älskad digt till lifvets slut. Arnell Moore LR 1: 62 (1829). Hvar sällsam nyck som ett längtande sinne kan rufva. Levertin II. 2: 10 (1886). — särsk. med avs. på sjukdom. Ruga en sjukdom. Serenius (1741).
β) intr., i uttr. ruva på ngt; numera bl. ngn gg, i nära anslutning till annan bruklig anv. av ordet. Den futtiga snålhet, som ständigt rufvar på små intressen. Topelius Fält. 3: 146 (1858). Halvvaken ruvar sommarnatten / stilla på drömmar, dem ingen vet. Boye Moln 7 (1922); jfr 4, 6.
6) [specialanv. av 5] om person (l. personifikation l. ngns tankar l. sinne o. d.): i hemlighet l. för sig själv gå o. bära på en tanke l. plan l. välva planer på ngt (o. bringa tanken osv. till mognad); ha ngt i sinnet; ständigt låta sina tankar kretsa kring ngt l. gå o. grubbla l. fundera på ngt l. ”älta” ngt, särsk. ngt som vållar ngn bekymmer l. trycker ngn; jfr 5 a.
a) tr.
α) med obj. betecknande tanke l. plan o. d. Plagemann .. gick just .. och rufvade en plan att bortföra en ung landtflicka. AnderssonBrevväxl. 2: 126 (1850). En länge rufvad idé. Strindberg Skärk. 192 (1888). Då mot slutet av 1700-talet .. attentatsplaner ruvades mot universitetet. Essen-Möller Förlossn. 188 (1943).
b) abs. l. intr.
α) i uttr. ruva över ngt, gå o. fundera på l. grubbla över ngt; numera i sht om tankar på ngt som redan har inträffat l. redan föreligger, ofta närmande sig bet.: icke kunna låta bli att gå o. tänka på ngt, vara dyster l. ångerköpt vid tanken på ngt. (Cavallin o.) Lysander 3 (1851). Clemens rufvade öfver ett beslut att rymma från hemmet. Rydberg Ath. 322 (1859). Gå och rufva öfver det förflutna. PT 1910, nr 120 A, s. 3. Ruvande över begångna synder. KyrkohÅ 1942, s. 52.
β) i uttr. ruva på ngt, gå o. fundera l. grubbla på ngt; överväga ngt; (i hemlighet) planera ngt (särsk. ngt som är till ngns förfång, t. ex. hämnd); gå o. bära på (en tanke l. plan l. dyl.). Atterbom LÖ 2: 4 (1854). Grefve Henrik af Schwerin .. ansåg sig förorättad af konungen och rufvade på hämnd. Odhner Lb. 71 (1869). Ska vi bada! — utropade plötsligen flickan, som om hon länge rufvat på tanken. Strindberg Hafsb. 124 (1890). Det missnöjda ridderskapet uppträder på scenen, rufvande på konspirationer. VFl. 1913, s. 87. Någon ny förbudsaktion i spritfrågan går regeringen inte och ruvar på. DN(A) 1930, nr 235, s. 5. Medan jag ruvade på mitt stora verk. Lo-Johansson Förf. 37 (1957).
γ) i anv. utan förb. med på l. över; särsk.: gå (l. sitta l. ligga o. d.) o. grubbla; vara försjunken i dystra tankar l. grubblerier l. (med anslutning äv. till 5 a) dyster sinnesstämning o. d. De timmar jag tillbringar i dådlöst rufvande eller tanklös vegetering. Rydberg Brev 2: 249 (1877). Du börjar att rufva och grubbla. Tengström Kipling Sold. 20 (1899). Hedvig sade ingenting. Hon gick avsides, stängde sig inne, ruvade och svarade knappt på tilltal. Siwertz Sel. 2: 65 (1920). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: dystert grubblande; försjunken i dystra tankar l. dyster sinnesstämning; dyster; betryckt; äv. oeg., om ngns sinne l. om uppsyn o. d. som vittnar om dystert grubblande l. dyster sinnesstämning. Söderblom Herdabr. 79 (1914; om sinne). Goldman, som .. vankade av och an med en ruvande uppsyn. Siwertz Varuh. 110 (1926). Denne ängsligt ruvande sjukling. Olsson Fröding 54 (1950).
c) (†) refl., i uttr. ruva sig över ngt, = b α. Att rufva sig öfver sin sjelfviskhet. Idun 1888, s. 267.
Anm. Möjl. föreligger ett tidigt exempel på d. o. i bildl. anv., med en bet.: kura l. dyl. (jfr 4 a α), i följande språkprov. Jag tror .. (hertig Karl) fick them (dvs. polackerna) annat at göre, .. än sittie ther inne och rua. PolitVis. 212 (c. 1600).
1) till 1: ruva (ett ägg) så länge att det är färdigt att kläckas. Kolthoff Minn. 131 (1897). Sydow Folksag. 61 (1941).
2) (i vitter stil, mera tillf.) till 6: fundera ut, ”kläcka fram”. Risberg Aisch. 37 (1890). Ruva ut anklagelser. Hallström G3 139 (1918).
-DJUR. djur som utför ruvning, ruvande djur, ruvare; ofta med tanke på ett djurs lämplighet ss. ruvare; jfr -gås, -höna. (Man) har .. i kalkoner präktiga rufdjur. Hönsgård. 1885, nr 5, s. 3. —
-FLÄCK. om vissa obefjädrade partier på ruvande fågel, försedda med ett kraftigt utvecklat blodkärlsnät, som möjliggöra att kroppsvärmen direkt överföres på ruväggen, liggfläck. Thorell Zool. 2: 177 (1861). —
-TID. (ruv- 1886 osv. ruve- 1828)
B (†): RUVE-TID, se A.
C: RUVNINGS-ARBETE~020. om det arbete som ruvningen innebär för ett djur. Hönsgård. 1886, nr 18, s. 3. —
-DVALA. om det mer l. mindre dvalliknande tillstånd vari ett ruvande djur kan befinna sig. FoFl. 1947, s. 127. —
-TID.
1) den tid på året, då en viss djurart har för vana att ruva l. då ruvning pågår. Hönsgård. 1885, nr 15, s. 2. I mellersta Sverige (infaller) hönsens rufningstid först .. i April. Därs. 1887, nr 29, s. 2.
2) tid som åtgår för utkläckning av ägg från en viss djurart gm ruvning; tid varunder ett djur ruvar l. ägg ruvas. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 224. Rufningstiden (för höns) är 21 dagar. Juhlin-Dannfelt 170 (1886). —
-VÄRME. värme som är nödvändig för att ett ägg skall kläckas ut (gm ruvning); värme som ett ägg erhåller gm ruvning. Hönsgård. 1885, nr 5, s. 3.
1) till 1: djur som utför ruvning, ruvande djur, ruvdjur; ofta med tanke på ett djurs lämplighet ss. ruvdjur. Hönsgård. 1885, nr 6, s. 2. Då .. (leghornshönsen) äro mindre goda såsom rufvare och mödrar, föredrar man .. Plymouth-Rockshönsen. Hellström NorrlJordbr. 600 (1917).
Ssg (till ruvare 2): ruvare-käring. (tillf.) gammal kvinna som samlar på allt möjligt o. ruvar över det. Martinson Nässl. 319 (1935).
Spalt R 3185 band 23, 1960