Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUTTNAD rut3nad2, r. l. m. l. f.; best. -en, äv. ruttnan (förr äv. att hänföra till sg. ruttna l. ruttnan); förr äv. RUTTNA, r. l. f.; best. -an; förr äv. RUTTNAN, r. l. f.; best. =.
Ordformer
(rotn- 16401711. rottn- 16711755. rutn- 16191728. ruttn- 17281902. rån- 1611c. 1645. råttn- 1674. -a 17111752. -ad 16871902. -adt 1619c. 1645. -an 1671 (möjl. sg. best.), 16741728 (möjl. sg. best.). -at 1611)
Etymologi
[avledn. av RUTTNA, v.]
(numera bl. ngn gg, arkaiserande) ruttnande, förruttnelse, röta; äv. konkret, om ngt som är statt i förruttnelse l. är ruttet. Forsius Phys. 299 (1611). De trodde lefvandes diur igenom Solenes heta kunna födas utur ruttnan. Triewald Bij 44 (1728). Tiden, som .. / Allt nöter och till ruttnad bringar. VLitt. 2: 152 (1902). — särsk.
a) motsv. RUTTNA, v. 1 a, om röta i trä. OfferdalKArk. N I 1, s. 78 (1712).
b) motsv. RUTTNA, v. 1 c, om röta l. varbildning i kroppen l. förskämning av blod i levande organism. En Rutnad i mjn Kropp. Warnmark Sinnew. 56 (1687). Block Pest. 65 (1711; om förskämning av blod).

 

Spalt R 3183 band 23, 1960

Webbansvarig