Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUDBECKIAN rɯ1dbäkia4n l. rɯdbäk1– l. rud-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[till personnamnet RUDBECK med syftning på Olof Rudbeck d. ä. († 1702)]
(i lärt fackspr.) anhängare av polyhistorn o. patrioten Olof Rudbeck d. ä. o. den från honom utgående skola som kännetecknas av en överdrivet hög, okritisk o. ofta dilettantisk uppfattning av Sveriges historia o. fornminnen; (lärd l. kvasilärd) svensk chauvinist. Fernow Värmel. 351 (1773). (L. F. Rääf var) i sin ungdom en sådan Rudbeckian, att han antog oss svenskar härstamma från grekerna. NIllT 1872, s. 225. (C. Lundius blev) slutligen värre Rudbeckian än Rudbeck själf. Annerstedt Rudbeck Bref cxvii (1899). Richter GeogrH 202 (1959).
Avledn. (i lärt fackspr.): RUDBECKIANISM10104 l. 01004, r. l. m. från Olof Rudbeck d. ä. o. hans skola utgående patriotisk o. okritisk riktning inom svensk historia o. fornforskning. Denna nationalfåfänga, som efter den ryktbare författaren till Atlantica blifvit kallad Rudbeckianism. Franzén Minnest. 2: 177 (1823). Schück VittA 1: 20 (1932). —
RUDBECKIANSK, adj. till rudbeckian o. rudbeckianism. Frey 1849, s. 357. Den Rudbeckianska läran om Sveriges företräde i ålder framför alla andra länder. Annerstedt Rudbeck Bref cxxvi (1899). 2SvUppslB 24: 641 (1952).

 

Spalt R 2746 band 22, 1959

Webbansvarig