Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUCKLIG ruk3lig2, adj.1 -are; adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) rucklog, lös, lätt att röra; till RUCKLA, v.2, l. (i bet. 2) RUCKEL, sbst.1]
1) (i vissa trakter) lös, ostadig; gungande, vacklande, vinglig; rankig, skranglig. Matsalen .. med helt anspråkslösa och något ruckliga stolar. SDS 1896, nr 418, s. 1. Hans testiga, ruckligt vaggande gubbhuvud. Carlsson ÄlvTimm. 52 (1949).
2) (ngt vard.) om byggnad l. del därav: som är ett ruckel; förfallen, fallfärdig; äv. om stad o. d.: som består av l. är full med ruckel; förr möjl. äv. allmännare: ruffig o. d. De ruckliga småstäderna (i vilka det icke finns några badkar). CFDahlgren 5: 138 (1833). Huset var gammalt och inklämdt emellan grå och ruckliga byggnader. Lundgren MålAnt. 1: 284 (1870). Smedjans ruckliga gamla tegelskorsten. Bååth-Holmberg Spillr. 72 (1894). Form 1950, s. 107.
Avledn.: RUCKLIGHET, sbst.1, r. l. f. särsk. (ngt vard.) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara förfallen l. fallfärdig l. rucklig; förfall; äv. bildl. Lyfta vårt samhälle från sin ruttenhet och rucklighet till den Nya Verldens sällhet. SvLittFT 1835, sp. 698. DN(A) 1934, nr 293, s. 28.

 

Spalt R 2743 band 22, 1959

Webbansvarig