Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RIKT, sbst.1, r. l. f.? l. m.?
Ordformer
(rigt)
Etymologi
[sannol. bildat till RIKTA, v.2; möjl. dock av lt. richt, riktning (mlt. richte, riktning), l. t. richte, rakhet, riktning m. m., av fsax. rihti, regel, resp. fht. rihtī, rakhet, riktighet, regel, rättesnöre m. m., till det ord som föreligger i fsax. o. fht. reht samt i RÄT, adj., RÄTT, adj.]
(†) riktning (se RIKTNING, sbst.2 4). Af er (föräldrar) tar barnets själ den form, den rigt, den vana, / Som sällhet eller ve för menniskan skall dana. Wallin (SVS) 1: 168 (1805).

 

Spalt R 1927 band 22, 1958

Webbansvarig