| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RETORIK ret1ωri4k l. re1-, äv. -or-, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 slutet) -er; förr äv. RETORIKA, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 1 slutet) -or.
1) konst(en) att hålla tal l. att uttrycka sig muntligt (förr äv. skriftligt, på prosa) på ett korrekt, logiskt o. formfulländat sätt, talarkonst(en); sammanfattningen av de regler som gälla för l. läran om l. vetenskapsgren som sysslar med denna konst; vältalighetslära; vältalighetens teori; äv. om denna konst osv. ss. undervisningsämne. Andeliga saker wilia haffua sijn besynnerligha och eghen Rhetorica och ordalagh. Falck Und. 143 b (1558). Jag har hellre velat fela emot Rhetoriquen: än röra och giöra Gudacktigheten något förnär. Lundberg Paulson Erasmus Föret. 25 (1728). ”Trivium” såsom man benämnde sammanfattningen af medeltidens trenne grundläggande vetenskaper: grammatiken, .. rhetoriken .. samt dialektiken. Schybergson FinlH 1: 173 (1887). Vid sjutton år (kom Vergilius) till Rom i avsikt att studera retorik och filosofi. Montelin VLittH 2: 41 (1931). — särsk. konkret: skriven l. tryckt framställning av retoriken, lärobok i retorik l. vältalighet. Rosenstein PVetA 1789, s. 22. Vi finna namngifna, såsom synnerligen karakteristiska representanter af den indiska ästhetiken, tre stora Poeticor och Rhetorikor. Atterbom PoesH 1: 195 (1848). Östergren (1936). jfr: Fastän du skulle tycka, att du vid Gymnasium .. väl fattat Rhetorikan och Grammatikan, läs dem dock en gång om året igenom vid Akademien. Hof Underr. 87 (1766).
2) utövande av talarkonsten, hållande av tal; ofta mer l. mindre konkret, om talet l. (sammanfattande) talen (av en viss person l. vid ett visst tillfälle l. under en viss period); företrädesvis (ofta nedsättande) om tal som är uppbyggt efter alla konstens regler o. med användande av stilistiska figurer o. konstgrepp, vältalighet; stundom med särskild tanke på att talet väsentligen utgöres av vackra fraser utan innehåll; ofta oeg. l. bildl., om skriftlig framställning med en motsvarande stilistisk karaktär. En figur i rhetorikan. Möller (1755; under anaphore); jfr 1. Leopold (SVS) II. 1: 167 (1783). Huru obeskrifligen litet gäller hela Racine’s granna retorik i 4:e akten, 4:e scen. (i Iphigénie) mot dessa rörande verser hos Euripides. Phosph. 1811, s. 150. I Wallins lyrik och retorik .. påträffar man öfverallt denna fria, ofta till och med bizarra takt. Sturzen-Becker 1: 68 (1845, 1861). Om där finnes mycken retorik (i B. v. Beskows dikt ”Sveriges anor”), så hörde sådant till ett ännu qvarlefvande maner från äldre dagar. Wirsén i 3SAH 11: 164 (1896). Ehuru Bismarck hyste ett djupt förakt för retorik och parlamentarisk vältalighet, var han själv en utomordentlig politisk talare. HT 1939, s. 483.
Spalt R 1563 band 22, 1958