| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RETARDATION ret1ardaʃω4n l. re1-, l. 01—, äv. -atʃ- (retarrdatschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
retarderande, retardering.
1) i sht tekn. o. fys. motsv. RETARDERA I 1. VetAH 1748, s. 171. En projektils hastighetsförminskning (retardation) till följd af luftens motståndskraft. Holmberg Artill. 1: 15 (1881). AutB 526 (1947).
2) motsv. RETARDERA I 3. Fornv. 1923, s. 109. Ett stillestånd eller en retardation i den stora höjningen (av landnivån). NordT 1929, s. 510. — särsk.
a) (numera föga br.) litt.-hist. motsv. RETARDERA I 3 a; äv. konkret, om episod l. utvikning i en litterär framställning, som fördröjer huvudhandlingen l. bildar ett avbrott i berättelsens gång. Dramat framskrider, med större eller mindre retardationer. Wrangel Dikten 249 (1912). 2NF (1915).
b) motsv. RETARDERA I 3 b. Genom anticipation eller retardation ifrån sin normala tid något aberrerande farsoter. Ilmoni Sjukd. 2: 307 (1849). särsk. (†) mus.: förhållning (se FÖRHÅLLNING, sbst.3). Höijer (1864). Dalin (1871).
3) (†) motsv. RETARDERA II: förhållandet att ett ur saktar sig l. går för sakta; äv. konkretare, om den tidslängd som ett ur saktat sig l. går för sakta. (Kronometerns) gång (hade) varit ömsom fram och tilbaka, men .. det sednare (hade) alltid tagit öfverhand, så at retardationen tilsammanstagen sluteligen blifvit .. ansenlig. VetAH 1803, s. 245. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
Spalt R 1544 band 22, 1958