| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RESONERA re1sone4ra l. res1-, l. -ωn-, i Sveal. äv. -e3ra2, v.1 -ade, äv. (i Finl., numera knappast br.) -te (FoU 20: 323 (c. 1785), Topelius Dagb. 4: 93 (1839)). vbalsbst. -ANDE, -ING (numera nästan bl., mera tillf., i ssgn BORT-RESONERING, Rydelius Förn. 291 (1722, 1737), Östergren 1: 625 (1917: bortresonering) osv.); jfr RESONEMANG, RESONÖR.
1) använda förnuftet l. sitt förnuft för att komma till klarhet om ngt (o. därvid väga skäl o. motskäl mot varandra); genomföra l. utveckla en tankegång (med klargörande för sig av skäl l. grunder); tänka (så l. så); äv.: dra slutsats(er) l. sluta o. d.; stundom (närmande sig l. övergående i 2) med inbegrepp av att man ger uttryck åt sina tankar; stundom äv. med sakligt subj.; jfr RESON 1, 2. (Man invänder) att Sverige lell igenom denne Alliencen (med Frankrike) trädde ifrån triple Alliencen. Hvilken således raisonerar måste lijtet vara kunnig i Saken. DelaGardArch. 7: 54 (1678); jfr 2. Förnuftets hufvudverk är at raisonnera eller at sluta et af annat. Rydelius Förn. 159 (1722, 1737). När resonnerar kärleken i ett hjerta, som är eldigt och ohejdadt? Tegnér Armfelt 1: 167 (1883). Det kaotiska i dessa hjärnors och ryggmergars första svaga försök att räsonnera. Strindberg Hafsb. 107 (1890). Folken resonnera icke, de ledas af ärfda sympatier och antipatier. Vasenius Samkänsl. 6 (1901). Om ödet mer eller mindre gifver, / I båda fallen jag tacksam blifver / Och resonnerar därvid som så: / Jag har ej något att pocka på. Schönberg SVis. 1: 158 (1907). Lindström Leksaksb 27 (1931). jfr (†): På det edhers högährevyrdigheet kan kunnugt vara hvadh här der om berättas, och där uthinnan Resonera huruvijda det äcktenskapet kan Consenteras. VDAkt. 1670, nr 220. — jfr BORT-RESONERA. — särsk.
a) (mera tillf.) ss. anföringsverb vid direkt anföring; jfr 2 b α. Allting i livet är hasard, resonerar sydlänningen. Sparre Ön 94 (1925).
b) i uttr. resonera sig till ngt (jfr 2 b γ), gm resonerande (diskursivt tänkande) komma (fram) till l. sluta sig till ngt; äv. i sådana uttr. som resonera sig fri o. d., gm resonerande göra sig fri (t. ex. från en känsla) osv. Dædalus 1951, s. 93 (1807). Man kan af det föregående äfven raisonnera sig till det förhållande, som bör äga rum, mellan de uppdragna eller nedtryckta vätskepelarnes höjder i rör af olika diametrar. Fock 1Fys. 130 (1853). Torshällaborna voro rädda, att .. (järnvägen) skulle bli deras gamla goda stad till skada och ruin. Hur de resonerade sig till detta, minns jag ej. Ödman Reseb. 77 (1903, 1907); jfr 2 b γ. Jag tillstår att jag, hur jag än försöker att resonnera mig fri, allt jämt längtar till Vaucluse. Wulff Petrarcab. 40 (1905).
c) i p. pr. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.); särsk. i utvidgad anv., om tänkande l. ngns läggning l. om tidevarv o. d.: som utmärkes av resonerande l. fallenhet l. lust för att resonera. Enberg i 2SAH 7: 308 (1815). Medlet af sjuttonhundratalet var .. ett .. kallt, egoistiskt och resonnerande tidehvarf. Topelius Fält. 4: 131 (1864); jfr 2. (K. IX:s) skarpt förståndsmässiga och logiskt resonerande läggning. SvH 4: 263 (1904).
d) [jfr motsv. anv. av t. räsoniert; efter motsv. anv. av fr. raisonné] (numera bl. ngn gg tillf.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som man resonerat sig till; som man tänkt ut l. kommit fram till medelst förnuftsskäl; grundad på förnuftsskäl; förståndsmässig; genomtänkt, övertänkt; stundom: förståndsmässigt konstruerad (se KONSTRUERA 2) l. konstlad, utstuderad; förr äv. om giftermål l. äktenskap: som ingås av förnuftsskäl l. beräkning (icke av kärlek), resonemangs-. SP 1789, nr 82, s. 3. Sens commun består af tro och erfarenhets- eller vanliga resonnerade kunskaper. Geijer I. 5: 83 (1811). Wollaston visade mig et försök han gort at från en raisonerad cristallographie härleda läran om bestämda proportioner. Berzelius Brev 9: 73 (1813). Så kallade raisonnerade äktenskap äro .. oftast de lyckligaste. Snellman ElCurs 3: 77 (1840). Hwasser VSkr. 1: 59 (1852; om giftermål). Det är något tvunget och resonerat över denna figur (dvs. Morolf), den saknar, såsom Levertin själv medgivit, friskheten. Söderhjelm Levertin 2: 129 (1917). — jfr ORESONERAD.
2) framföra en tankegång l. sina tankar i tal l. skrift o. därvid anföra skäl l. grunder för en viss uppfattning l. väga olika synpunkter o. skäl mot varandra o. d. (stundom äv. oeg., med sakligt subj. betecknande språk o. d.); äv. allmännare: orda, orera, prata; ofta i fråga om sådant dryftande som äger rum mellan två l. flera personer: diskutera; utbyta tankar l. åsikter; äv. allmännare: samtala, språkas vid; ngn gg övergående i bet.: komma med spetsfundigheter, vara spetsfundig. RARP 13: 142 (1680). Orientens språk är .. lekande, poëtiskt och välljudande ..; det beveker utan at öfvertyga, och afmålar utan at raisonnera. Thorberg ÖsterlSpr. 3 (1785). Resonera vidt och bredt. Dalin (1855). Vi (hålla) herr Tinggren räkning för att han ej, i likhet med .. den bekanta Spürling endast tänker: ”aldrig resonnera, utan bara arrestera!”. SöndN 1862, nr 1, s. 1 [jfr Holm 3BevO 258 (1948)]; jfr 3. Medan damerna räsonnera så går jag in och rakar mig. Strindberg Julie 72 (1888). Benägenheten att resonera, att väga skäl och motskäl, röjer sig även hos .. (Aischylos o. Sofokles) ehuru i ringare grad (än hos Euripides). Andersson GrDram. 212 (1890, 1910). Låt oss arbeta och icke resonera, sade Martin, det är det enda medlet till att göra lifvet drägligt. Sprengel Voltaire Cand. 126 (1907). Resonera .. (dvs.) vara spetsfundig. Cannelin (1921). — särsk.
a) i uttr. resonera om (i sht förr äv. över) ngt l. ngn l. med ngn, äv. med sig själv (om ngt), äv. i (ett ämne) o. d., föra resonemang om ngt osv., dryfta ngt l. diskutera (om) l. språkas vid om ngt osv.; jfr b α, β. Brask Pufendorf Hist. 386 (1680). Då man med Kempen wilde raisonnera om apoplexie och paralysie, wiste han eij et förståndigt ordh derom at gifwa. CollMedP 1698, s. 110. UvHeland (1843) hos Dahlgren 2Ransäter 161 (: öfver). Hvad står du der och resonerar med dig sjelf om? Hagberg Shaksp. 2: 154 (1847). (Locke) fordrar .., att man skall gifva barnen skäl för allt och så snart som möjligt börja med att resonnera med dem. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 140 (1898). Forssman Aftonl. 12: 18 (1904: i). En god kund, som inte resonerar om priset. Cederschiöld Artist. 79 (1915). särsk. i sådana uttr. som (icke) låta resonera med sig, (icke) låta tala (reson) med sig. Nordström Sven 60 (1929).
α) med obj. betecknande vad som framföres i ett resonemang: framställa l. yttra (ngt) i resonemang (äv. i uttr. resonera ngt om ngt); anträffat bl. dels (numera bl. tillf.) med obj. bestående av ett neutralt pron. o. d., dels (mera tillf.) ss. anföringsverb vid direkt anföring. (Sekreta) Deputationen .. (skall) hålla tyst hvad de sins emillan discourera och raisonera, antingen måhlen komma in pleno at företagas eller intet. 2RARP 8: 567 (1734); jfr β. Rosenstein 3: 350 (1788). Men (hörs här någon resonnera) / Är narrn rent af från vettet då? Leopold 2: 328 (1793, 1815). En galning den, som svär att tro på allt som resonneras i tyska ästhetikor. SvLittFT 1837, sp. 504. Runeberg ESkr. 2: 29 (c. 1850).
β) med obj. betecknande det ämne varom ngn resonerar; företrädesvis i sådana uttr. som resonera filosofi l. lantbruk (med ngn). Munthe Nap. 90 (1885). Lamm Oxenst. 205 (1911).
γ) i sådana uttr. som resonera sig till ngt (jfr 1 b), gm resonemang (diskussion) komma (fram) till ngt, resonera ngn till rätta, tala ngn till rätta, tala reson med ngn; äv. resonera mod i ngn, gm resonemang ingjuta mod hos ngn. Grebst Korea 266 (1912). Försök att resonera honom till rätta! Östergren (1936).
c) (mera tillf.) oeg. l. bildl.; särsk. i sådana uttr. som resonera med knytnävarna; jfr ARGUMENTERA 1 b. Ä’ det fråga om att resonera med knytnäfvarna, så kunde jag den konsten, långt innan du (föddes). Janson Gast. 140 (1902). Holmström LändStränd. 2: 1 (1919; i fråga om gäss’ kacklande).
d) i p. pr. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.); särsk. i utvidgad anv., om framställning l. skrift l. stil l. om tidevarv o. d.: som utmärkes av resonerande; särsk. (i sht i fackspr.) i uttr. resonerande katalog, om katalog som lämnar mera utförliga upplysningar om de förtecknade föremålen o. d. (C. F. v. Breda har) utarbetat en resonerande Catalog (över sin tavelsamling). SvLitTidn. 1819, Bih. sp. 8. Vår evigt hit och dit resonnerande tid. Geijer I. 2: 160 (1833). En resonnerande uppsats. TT 1871, s. 18. (L. Nordströms) stora resonerande böcker, Fyrskeppet och Världsstaden. Hedén 5: 131 (1924).
e) [jfr motsv. anv. av t. räsoniert; efter motsv. anv. av fr. raisonné] (†) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., = d; äv. övergående i bet.: refererande o. resonemangsvis kommenterande. En raisonnerad Catalogue. Björnståhl Resa 351 (1772). Et raisonneradt utdrag (av en skrift). LittT 1797, s. 319.
3) [jfr 2] komma med l. göra invändningar, opponera sig; äv.: komma med frågor (angående skäl o. d.); förr äv.: komma med klander l. tadel, klaga (över ngt); numera nästan bl. i satser med nekande innebörd. Williandes iagh allenast hafwa lemnat Läsaren denna ena (tapperhetsbedrift) till ett Exempel, huru lijtet man bör raisonera eller studsa, ehuru swår Post enom kan förordnas at angrijpa. Rålamb 8: 67 (1691). Alt Raisonnerande (är) allwarligen förbudet, utan bör en hwar .. Ordren utan widare scrupulerande emottaga. ReglSwArmeen 1710, s. 12. Vil du också raisonnera? Vil du också fråga hvarföre jag giör det och det? det kan vara nog för dig, at jag vil at det skal så ske. Lagerström Holberg Jean 40 (1744). Om I icke styra med (i magistraten), så räsonneren I öfver styrelsen, och om I då få deltaga uti densamma, så gören I ingenting bättre än hvad förut varit. SällskÅngbåtsfärd. 162 (1836). ”Ej räsonnera, / bara marschera”, / lyder ordern (till hösten) nu (i oktober). SöndN 1872, s. 170. (Majoren befallde:) Vattnet slås ut ögonblickligen och ni marscherar med edra tretio man åt annat håll för att hämta vatten! Sagdt och gjordt; inte resonnera — bara marschera! GladBibl. 1: 38 (1883). Inte resonera, bara marschera! (dvs.) inga resonemanger! Östergren (1936).
4) [jfr fr. se raisonner] (†) refl.: besinna sig (se BESINNA II 7), komma på andra l. bättre tankar; jfr RESON 2 a, d. När hertigen första gången ämnade förklara sitt missnöje i lägret, resonerade han sig vid åsyn af belägenheten. ESchröderheim (1788) i MoB 6: 164.
RESONERA IGENOM 1010 040 l. 032. medelst resonerande gå igenom (ngt), tänka l. diskutera igenom (ngt). Lindström Vindsröjn. 48 (1939). —
RESONERA SIG FRAM 1010 0 4. gm resonerande komma fram (till ngt); jfr resonera, v.1 1 b, 2 b γ. SD 1899, nr 555, s. 3. —
RESONERA SIG IFRÅN1010 0 04, äv. FRÅN4. gm resonerande (söka) komma ifrån (ngt); resonera bort (ngt). Att resonera sig ifrån anmärkningar som man icke kan vederlägga. Polyfem I. 33: 1 (1810). KFÅb. 1910, s. 179 (: resonnera sig från). —
RESONERA SIG IN1010 0 4. (mera tillf.) gm resonerande sätta sig in (i ngt), tänka l. diskutera sig in (i ngt). Zedritz 3: 42 (1855). —
RESONERA UT1010 4. (mera tillf.)
2) refl., i uttr. resonera sig ut, särsk.: gm resonerande åstadkomma att man kommer ut (ur ngt) l. skiljes från ngt. De der junkrarna som prata i oändlighet och som rimma sig in i fruntimmers gunst, de resonera sig också alltid ut igen. Hagberg Shaksp. 4: 126 (1848).
Avledn.: resonerlighet, r. (numera bl. tillf.) egenskapen att vara resonabel; särsk. motsv. resonabel 1. Bremer Sjelfbiogr. 1: 96 (1831); jfr Wägner i 3SAH LIX. 2: 16 (1948).
Spalt R 1456 band 22, 1957