Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REPULSERA rep1ulse4ra l. re1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. repulsieren, eng. repulse, ä. fr. repulser (fr. repousser); av lat. repulsare, till p. pf.-stammen av repellere (se REPELLERA, v.2). — Jfr REPUSSERA]
(numera föga br.)
1) stöta ifrån sig l. bort l. tillbaka (ngt); äv. i p. pr. i adjektivisk anv. Den frånstötande (repulserande, centrifugala) åtbörden. Verd. 1892, s. 63. Därs. 64.
2) avvisa l. tillbakavisa l. gendriva (ngt l. ngn). Andersson (1857). Auerbach (1913).
3) [specialanv. av 2] (i Finl.) underkänna (ngn) i examen, kugga (se KUGGA, v.1 4); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Laurén Minn. 37 (1877). Hjalmar hade hållit två tal, ett .. till de fyra repulserade. Söderhjelm Brytn. 9 (1901). Cannelin (1921).

 

Spalt R 1266 band 22, 1957

Webbansvarig