Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REPRIMAND rep1rimaŋ4d l. re1-, l. -man4d, r. l. f. (RARP 8: 55 (1660) osv.) ((†) n. ConsAcAboP 3: 222 (1667)); best. -en; pl. -er; förr äv. REPRIMANDA, f., l. REPRIMENDO l. REPRIMENT, m.? l. f.?
Ordformer
(förr äv. ré-. -man 1677. -mand 1666 osv. -manda 1660. -mande 1687—1904. -mander, pl. 1642 osv. -mang 1848. -mant 1676. -mend 1667. -mende 1668. -mendo 1665. -ment 1670—1708)
Etymologi
[jfr t. reprimande, eng. reprimand; av fr. réprimande (ä. fr. reprimende), sannol. av f. sg. (med underförstått culpa, fel) av gerundivum av lat. reprimere (se REPRIMERA) o. eg. betydande: fel som bör undertryckas. — Jfr REPRIMANDERA]
(allvarligt) påpekande för ngn av det olämpliga l. klandervärda i ngt som han gjort l. underlåtit att göra, tillrättavisning, förebråelse, ”skrapa”. Ge ngn en (allvarlig, sträng) reprimand (för ngt). RP 9: 463 (1642). Johan Hacks har förtient hårdt tiltahl och reprimant för sin mootvilligheet och försummelse. ConsAcAboP 4: 354 (1676). (Wallmark) berättades hafva fått en sträng reprimande .. af hofcancelleren. HH XXV. 2: 134 (1815). Schück VittA 7: 313 (1943). — särsk. (†) i uttr. reprimand uppå ngn att osv., reprimand mot ngn med tillsägelse att osv. Candidaten Dycander .. (anhåller) om en tilbörlig repriment uppå sine wederparter, att de måtte återkalla sine ord. ConsAcAboP 9: 394 (1708).

 

Spalt R 1243 band 22, 1957

Webbansvarig