Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RENOMMIST re1nomis4t l. ren1-, l. -ωm-, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. renn-, -omi-)
Etymologi
[av t. renommist, till renommieren, skryta, skrävla, av fr. renommer (se RENOMMERA)]
(numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) person (i sht student l. dyl.) som utmärkte sig gm ett grovt o. rått sätt att uppträda, gm dueller, slagsmål, översitteri, skrävel o. d. (särsk. i syfte att göra sig bemärkt); slagskämpe; skränfock; skrodör, skrävlare; översittare. Polyfem I. 25—26: 2 (1810). Geijer är väl i många stycken en narr, en obscurant, och hvad värre är en Renommist och Studentchef. Tegnér (WB) 3: 392 (1819). Strindberg Brev 4: 146 (1884). Böök Roman. 288 (1907; om ä. förh.).
Ssgr (†): RENOMMIST-HATT. hatt av det (uppseendeväckande) slag som ”renommister” plägade bära? Polyfem I. 25—26: 2 (1810). —
-VÄSENDE. = renommisteri. PoetK 1816, s. XLVI. Frey 1844, s. 541.
Avledn.: RENOMMISTERI, n. [av t. renommisterei] (†) om det (bråkiga, övermodiga, skrävlande) uppträdande l. sätt att uppträda som utmärkte ”renommister”. Hammarsköld KonstH 259 (1817). SnoilskyVänn. 2: 270 (1882).

 

Spalt R 1151 band 22, 1957

Webbansvarig