Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REKUSANT re1kɯsan4t l. rek1-, l. -us-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av eng. recusant, ytterst av lat. recusans (gen. -antis), p. pr. av recusare (se REKUSERA)]
hist. i fråga om förh. i England under 1500- o. 1600-talen: person, särsk. av romerskkatolsk trosbekännelse, som vägrade att deltaga i den anglikanska kyrkans gudstjänst; oftast i pl. Morgan FloraM 1: 129 (1827). Stavenow EngRev. 37 (1895).

 

Spalt R 948 band 21, 1957

Webbansvarig